Resa runt östra Kreta. Del 4.

Tisdag 19.5
Den här dagen blev en resdag. Vi packade. Åt frukost och gick för att betala. Det blev en trevlig pratstund med ägaren och hans fru. Dom tackade så mycket för tårtan och det visade sig att ägaren till Nostos var hans kusin. Familjen odlade vin och hade en stor olivodling. Dom sålde olivolja själva och i butik uppe i Zakros. Visade oss bra vägar, som vi inte hade kännedomom, för att ta oss västerut efter kusten.

Vi lämnade vårt paradis strax före tio och åkte ner mot Xerokambos. Därifrån och upp för berget var det riktiga hårnålskurvor med utsikt som tog andan ur en. Vi kom högt upp och när vi trodde att inget kunde växa dök det upp små byar med vinodlingar. Vi passerade en platå strax före Ziros med stora odlingar. Från Ziros fortsatte vi ner mot kusten igen och stannade i Goudoras för en fika. Nu började områden med växthus. Kilometer efter kilometer med växthus.

När vi kom upp på huvudvägen från Sithia började hotell- och turistområdena. Från Makrigialos till Ierapetra, ca tre mil, var det bara hotell, tavernor och butiker. Vi åkte igenom Ierapetra och stannade vid en strand och åt vår matsäck. När vi passerat Mirtos bar det av upp i bergen igen. Mycket vacker väg. Vi stannade inte någonstans den här dagen, för vi hade inte riktigt koll på hur lång tid det skulle ta att ta oss till dagens mål. Jobbigt att leta rum om det blir sent.

Vid Ano Vianos tog vi vägen ner mot Keratokambos vid havet och fortsatte sedan till Tsoutsouros, en liten by som inte hade så mycket att bjuda på. Såg lite slitet och ruffigt ut. Vi hittade ett boende som var så där. Enkelt rum med kylskåp, dusch och en liten balkong för 30 Euro. Första stället på den här resan med dusch utan duschdraperi. Blötte ner hela toaletten när man duschade. Från lyx till betydligt lägre standard på ca sex timmar.

Vi packade i alla fall upp och gick ut för att hitta en minimarket att handla frukostmat i. Hittade ett litet hål i väggen med det allra nödvändigaste. Tillbaka till rummet för en fika och sedan blev det en rekognoseringsrunda. Hittade en ännu mindre minimarket som hörde till ett hotell. Den var öppen, men det fanns ingen där. Byn var ju inte så stor så vi vände och gick åt andra hållet och där fanns en "Supermarket" med lite mer att erbjuda. Skulle köpa vykort och lite i skymundan hittade vi ett ställ med gamla dammiga kort, men frimärken fanns inte. Närmaste ställe som sålde frimärken låg 30 minuter bort. Snacka om att ha kommit till världens ände. Vi återvände till vårt rum för vila och kortskrivning. Som vanligt gick vi ut igen vid sjutiden för att äta middag. Fanns några tavernor öppna, men alla var i stort sett tomma. Inget folk alls ute. Vi stannade på en ganska stor taverna och åt moussakas och pastitio som var riktigt gott och en kanna rött för femton Euro. Vi var enda gästerna så det kändes lite ödsligt.

Onsdag 20.5
Lite kylig morgon, men vi åt frukost på vår lilla balkong. Lite skillnad på utsikt mot förra stället, men gårdagens besvikelse över byn hade gått över. Vi beslöt att stanna som vi tänkt, tre nätter.

Dagens planerade aktivitet var att vandra från Tsoutsouros till klostret Agios Nikitas. Vi hittade vandringsleden i västra änden av byn. Väl markerad, ganska stenig och bitvis mycket branta partier. Efter 45 minuter var vi framme i Marodaki, en liten by med en jättefin strand. Såg inte till en människa, men hörde att man jobbade med någon form av byggnation någonstans. Leden vi gick var enda förbindelsen med Tsoutsouros om man inte ville åka flera mil över bergen. Efter Marodaki var det grusväg och där tog alla markeringar slut. Vi missade nerfarten till klostret och gick alldeles för långt. Vände och hittade vägen ner mot klostret som låg gömt bakom ett berg. Inne i klosterområdet var det lummigt, skuggigt och skönt.

En kvinna kom ut och frågade om vi ville ha kaffe. Vi tackade ja och satte oss ner på en bänk och då kom en gammal präst, krokig och böjd och med ett stort grått skägg. Han pratade lite engelska, men kvinnan, som vi tror var hans dotter, kunde ingen engelska alls. Med glosbokens hjälp - har alltid den med mig när vi vandrar - kunde vi i alla fall förstå varandra. Jätteskönt att sitta och vila i skuggan. Det var välskött med blommor och olivodlingar. Vad vi förstod bodde bara två personer fast i klostret. Prästens gamla fru satt inne i ett rum, men hon kom inte ut. Vi blev erbjudna att övernatta, men vi hade tänkt att ta oss ner till stranden nedanför klostret. När vi såg de oändliga trapporna vände vi och gick tillbaka. Det var bara för mycket i värmen. Vid ett stort monument över förlista sjömän från andra världskriget stannade vi och åt vår matsäck. Konstigt ställe att lägga ett så fint monument på - mitt ute i ingenstans - hur många var det som passerade och såg det?

Vi gick tillbaka via Maridaki igen och var hemma efter totalt fyra och en halv timme. Varsin Mythos på tavernan där vi bodde smakade gudomligt. Dusch, fika och vila innan vi gick ner till vår taverna för middag. Vi delade på en greksallad och bifteki som tyvärr var ganska torr och bränd, en halv kanna rött, som smakade vinäger. Ingen höjdarmiddag, men vi fick i alla fall raki och söt kaka.

Torsdag 21.5
Den här dagen blev en slödag. Efter frukost gick vi ner till stranden i bortre änden av byn. Ingen vind så det gick bra att bada. Fortfarande lite kallt i vattnet, men som vanligt jätteskönt när man doppat sig. Vi var nästan ensamma på hela stora stranden. Det märktes ändå att man började öppna upp flera ställen varje dag, både uthyrningsrum och tavernor. Det målades och putsades, men hela byn skulle behöva en rejäl ansiktslyftning. Skabbiga hus, halvfärdiga hus och skräpiga tomter. Skulle kunna vara riktigt fint, en riktig pärla med det fina läget vid havet.

Efter badet blev det lunch på balkongen, bröd, ost, en burk makrill i tomatsås och varsin Mythos. En kortare promenad upp efter vägen mot Heraklion bjöd på lite finare hus, men det såg väldigt tyst och tomt ut. Fika med glass och vår balkongwhiskey, dusch och vila. Väldigt konstigt, men man pratade nästan ingen engelska här. Dom vi hyrde rummet av var ganska unga, men jag fick plocka fram min grekiska igen till allt. Försökte få några glas till rummet, toalettpapperet var slut, men så enkla ord som glasses och toiletpaper gick inte hem. Tjejen såg ut som en fågelholk i ansiktet, men när jag översatte till grekiska sken hon upp som en sol och visste inte hur väl hon ville. Hur klarar dom av när turisterna kommer - eller är det bara greker som hittar hit?

Som vanligt vid sjutiden gick vi ut för att äta middag. Vi återvände till stället vi ätit på första kvällen. Det blev fetaost i ugn och mixed grill. Väldigt gott och väl tilltaget. En kanna rött till. Vi var de enda gästerna den här kvällen också ända till vi gick, då kom ett grekiskt par.

Fredag 22.5
Vi lämnade Tsoutsouros vid halv tio. Serpentinvägar upp över berget och ner på andra sidan. Tankade bilen i en liten by, 1,6 Euro/liter. Fortsatte över Messaraslätten med oändliga odlingar, vin. oliver, grönsaker, apelsiner. Otroligt grönt och frodigt. Strax efter Agii Deka tog vi av upp mot Zaros, som var dagens mål. En liten väg genom flera små byar med jättesmala gator, flera skyltar mot Zaros var handskrivna. Antagligen hade många kört fel, för ibland var det inte lätt att förstå vart man skulle ta vägen.

Klockan var bara tolv när vi kom fram till vårt förbokade hotell, Keramos, mitt i byn. En gammal dam, mormor i familjen, tog emot oss, pratade grekiska som om vi förstod allt och bjöd på kaffe med hembakat bröd i frukostmatsalen. Vi kunde inte checka in förrän klockan två så vi tog vår matsäck och gick upp i byn mot Idi hotell och taverna Votonos, där man serverade öring. Satte oss på en stenmur och åt matsäcken och strosade sedan runt i byn tills vi kunde få vårt rum. Rummet låg på andra våningen - det fanns hiss, tack och lov. Huset var gammalt men mysigt och personalen var hur trevlig och hjälpsam som helst. Nu hade en yngre person i familjen kommit - barnbarn kanske - och hon pratade engelska. Rummet var inte så stort men hade kylskåp, vattenkokare, koppar och glas. Duschkabin, tack, vi slapp stänka ner hela toan. Möblerad balkong med utsikt över byn och upp mot bergen. Och världens största rumsnyckel. Det var inget man släpade med sig när man gick ut.

När vi packat upp gick vi ut och handlade lite förnödenheter. En försäljare åkte runt och sålde körsbär från en skåpbil. Vi köpte ett halvt kilo. Jättegoda. Så blev det balkongfika och vår vana trogen gick vi vid sjutiden ut för att hitta ett ställe att stilla hungern på. Hittade en taverna en bit upp på gatan. Vi åt zaganaki och get i tomatsås och en kanna rött. Maten var god, men tjejen som tog upp beställning och serverade var totalt ointresserad och gled sömngångaraktigt fram. Hade behövt gå en kurs och lära sig lite service. Raki och syltad apelsin fick vi i alla fall av ägaren, som var mer på alerten.

Resebrevet fortsätter »