Tolv dagar på Skyros. Del 1.

I år gjorde vi slag i saken och styrde kosan till Skyros. Den billiga inrikesflygbiljetten från Skyros till Aten (21 €) avgjorde saken. Även om vi fick krångla oss upp genom Evia för att ta oss dit, så var Skyros en ö som länge stått på listan. Och eftersom vi heller aldrig varit på Evia, så var det ju inte helt fel att få en liten rundtur på södra delen av den ön "på köpet".

Strax innan kl.03 ringde väckarklockan på måndagmorgonen den 3:e september och efter en dryg timmes förberedelser tog Airport Cab oss från Mörbylund till Arlanda, för vidare transport med Austrian Airlines via Wien till Aten. Därifrån bussen till Rafina (3 €), lunch på en av tavernorna nere i hamnen och sen halvsexbåten till Marmari (7 €). Taxi (15 €) sen, till Karystos Mare Apartments.

Superfräscht boende och p.g.a., antar jag, låg beläggning, fick vi en stor tvårumslägenhet för samma pris som den enrummare vi bokat (25 €, utan frukost). Lite rundvandring och kvällsmiddag på en tvärgata till hamnpromenaden. Dagen efter blev det buss till Aleveri (7 €), en dryg timmes väntan där tills en annan buss tog oss till Kymi Port (4 €). Väl där blev det en Amstel i hamnen, innan vi drog våra väskor upp till förbokade hotell Corali. Även detta var ett jättefint boende, speciellt utsikten från balkongen var värd några extra euro. Vi betalade 40 €, inklusive en ordentlig frukost.

Utsikten från balkongen på Corali hotel.

Halv ett den 5:e avgick sen färjan till Skyros (10 €). Inte mycket folk på den båten. Två timmar senare ankom vi Linaria, hoppade på den anslutande bussen för vidare transport till Magazia (2 €). Väl där började vi vandra på den gata som verkade vara nån slags huvudgata för boenden. Efter bara några minuter blev vi tillfrågade om vi sökte rum. Och det gjorde vi ju. Vi fick först kolla på ett mindre rum i bottenplan (30 €), tvekade lite, men tänkte att vi väl kunde ta det för nån natt så här i början av vistelsen och sen leta upp något större. Hyresvärdinnan, den mycket sympatiska och trevliga Georgia Tsakami såg väl vår tvekan och visade oss ett annat, större, rum. På andra våningen därtill och med balkong, visserligen mot trädgården, men ändå en balkong. Rent och fräscht var det också. Samma pris för den, så vi slog till. Vi behövde inte bestämma antal nätter, utan kunde stanna så länge (eller kort) vi ville.

Det visade sej sen att det blev alla tolv Skyrosnätter där. Mycket beroende på Georgia själv, som var en riktig pärla (liksom hennes man, som dock inte kunde så mycket engelska). Men även för att läget var perfekt, tio meter till stranden och inte långt från trappan upp mot Chora. Dit gick vi sen på kvällen, irrade runt i de väldigt lugna gränderna och fick till slut fråga oss fram. Märklig känsla sen när man kom fram till centrum, där det var liv och rörelse minst sagt. Det blev sen så att vi gick upp till Choran varannan kväll och stannade i Magazia varannan. Georgia, liksom alla andra vi träffade, tyckte att vi stannade väldigt länge på ön. Verkar inte var så vanligt med mer än max en vecka.

Chora sett genom myggnätet i badrumsfönstret på vårt boende.

Det finns två trappor från Magazia upp till Chora. Den ena (den första när man kommer från Magazia) var den som tog längst tid. Å andra sidan hade man från den fina utsikten hela vägen. Och man kom också direkt på de två muséerna vi besökte. Att den tog längre tid (drygt 15 minuter) berodde på att man liksom kom lite onödigt högt upp i Choran, åtminstone om det var till centrum man skulle. Den andra trappan ledde mera rätt i höjdläge och tog alltså lite kortare tid (knappt 15 minuter). Det var därför den senare vi valde de flesta kvällarna.

Många såna här blommade längs den kortare trappan när vi var där, även på kvällarna.

Chora centrum på kvällen och Chora centrum på dagen/eftermiddagen var f.ö. två helt olika saker. Livligt, med mycket folk och allt öppet på kvällen, men på dagen i stort sett stendött (inga turistanpassningar här inte, åtminstone inte off season). Tyvärr var fästningen högst uppe i byn inte öppen för besökare, p.g.a. renoveringsarbeten. Så har det visst varit i ett antal år nu. Det ska tydligen vara förenat med fara för ras att vistas därinne.

Så här såg centrum ut på dagarna.

Första hela dagen på Skyros gick åt till en lååång vandring. Det var inte meningen att den skulle ta så lång tid, men dels tog det flera timmar innan vi hittade början på "leden" ut och dels var den i stort sett omarkerad och ingen av de båda kartor vi hade med oss verkade stämma helt med verkligheten. Terrain från 2009 dock mycket bättre än Anavasi från 2005. På den senare var icke existerande stigar utmärkta, vilket gjorde att vi fick tillbringa ytterligare extratimmar för att ta oss fram där inga stigar fanns överhuvudtaget. Och det medhavda vattnet var på upphällningen. Till slut kom vi ändå fram till målet, Panagia Limbiani.

Fick nästan lite Amorgoskänsla, eftersom kyrkan var så att säja inklämd direkt i berget, typ som Panagia Chozoviotissa. Och det fanns vatten där för flaskpåfyllning! Just nedanför kyrkan hade man också satt upp en stor orienteringstavla, med pilar och avstånd, så det var inte svårt att veta åt vilket håll man skulle gå efter kyrkbesöket (vi tog alltså, som planerat, en annan väg tillbaka). Sen blev det värre. Inga pilar eller markeringar vid de flesta stigkorsningarna. Man fick gå på känsla, vilket som tur var oftast ledde rätt. Mot slutet dök det så upp en stor orienteringstavla till, vilket i alla fall bekräftade att vi inte var helt fel ute. Dock började det mörkna nu och den sista kilometern var det i stort sett becksvart. Just den biten hade vi gärna varit utan (den gick i rätt tät pinjeskog).

Ljusen från Chora och Magazia ledde oss i alla fall i rätt riktning. Anlände så boendet tio timmar efter att vi lämnat. Georgia mötte upp och undrade varför vi inte hade ringt henne när det började mörkna, så dom kunde ha kommit och hämtat och kört hem oss. Vi blev sen i omgivningarna väl kända som (de galna?) svenskarna som vandrade i tio timmar. Tilläggas kan att vi missade årets festligheter i kyrkan med en (1!) dag. Just det hade vi förstås ingen aning om när vi vandrade, men det hade varit rätt överraskande om det varit party på gång där när vi äntligen kommit fram...

Vy mot Chora, i början av vandringen mot Limbianikyrkan.

Och så äntligen framme vid kyrkan...

Vi hade bokat bil för sju dagar (7x25 €) hos Martinas biluthyrning. Den var tänkt att hämtas upp uppe i Chora, men Georgia kontaktade givetvis Martina och såg till att bilen levererades till boendet (utan extra kostnad, förstås) och efter de sju dagarna kunde vi även återlämna den på samma ställe.

De första sex dagarna med bil tillbringades med att köra runt till alla fina stränder runt ön, till utgrävningarna i Palamari, till de tavernor utanför Magazia/Choraområdet som rekommenderades av Georgia och andra, och överhuvudtaget till att se sej om runt hela ön (man hinner i stort sett med "allt" på sex dagar).

Rupert Brookes grav, på södra delen av ön, var en väldigt speciell plats. Oskyltat (åtminstone såg inte vi till nån skylt), i en liten oansenlig olivlund ute i ödemarken, nära en militärförläggning, ligger alltså en maffig marmorgrav, med inskription av hans kanske mest kända dikt The Soldier. Militärens närvaro har f.ö. gjort att vägarna på den i stort sett obebodda och karga södra delen håller hög klass. Till skillnad från "huvudvägarna" på den norra delen, där väl endast vägen mellan Linaria och Chora kan säjas hålla hyfsad standard (ok, från Chora till flygplatsen är det också rätt så hyfsat), annars rätt dålig. Emellanåt rent bedrövlig, knappt farbar med en vanlig personbil.

Rupert Brookes grav.

Flera stränder var mycket fina, tyckte vi. Favoriten blev Agalipa II uppe i nordväst (ettan, som ligger i närheten, tilltalade oss inte nåt vidare, även om det strandade skeppsvraket gjorde det till en lite speciell plats ändå). För att komma dit fick man först köra några kilometer på sämre och sämre väg, i riktning mot Agios Petros, därefter gå nån kilometer på skogsväg, sen ytterligare en bit på en stig och sista meterna hasa sej ner med hjälp av ett uppspänt rep, som lämpligt nog fanns där att hålla sej i.

Väl nere en riktig paradisstrand. Längs hela västsidan av ön finns f.ö. flera jättefina stränder, varav Pefkos nog var den allra bästa. Och stranden i själva Magazia håller också hög klass. Det praktiska är ju, att när det blåser ordentligt (vilket det förstås gör ofta på Skyros), så kan man ändå inom rimligt (bil/moppe-) avstånd hitta en strand skyddad från vinden. När vi till exempel besökte Agalipa II, så blåste det en hel del i Magazia (knappt badbart där överhuvudtaget då), men på Agalipastranden var det snudd på vindstilla.

Agalipa II, vår absoluta favorit.

Pefkosstranden.

Resebrevet fortsätter »