Kykladluff till Paros och Syros. Del 7.

Dagarna i Kini flöt undan njutningsbart sakta mak. Att vi trivdes är ett för svagt uttryck, men jag kan hitta något bättre. Att vi skulle återkomma bestämde vi rätt snabbt, därom rådde intet tvivel. Tänk att kunna trivas så bra på en liten ort vid "världens ände", det är ju onekligen fascinerande. Vi hade planerat att hyra bil någon dag eller två för att kunna se mer av ön.

Vi hade hört oss för inne i Ermoupoli på ett par hyrställen i hamnen och upptäckt att det var dyrare än på Paros. Vi kollade även uthyrningen i Kini men den var stängd, för säsongen trodde vi, men det fanns ett telefonnummer att ringa. Ulf ringde men fick inte något svar. I det läget bestämde vi att rådfråga vår eminente hyresvärd Georg. Det visade sej vara "rätt" beslut. Han hade samarbete med uthyraren så han ringde själv och, efter att ha kollat med oss, bokade bilen och ordnade med avlämning o.s.v. Jag har då aldrig förr fått en sådan service. Den finns säkert att få, världen över, men till extra kostnader skulle jag tro och här var det inte tal om att betala något extra utan detta var standard: Käre söta, vi kände oss rentav lyxiga och rejält bortskämda och det var en ny upplevelse för oss. Dessutom var dygnshyran lägre än den vi fått oss presenterad inne i sta´n.

De två sista dagarna ägnade vi alltså tid till att åka runt ön. Vi åkte bl.a. lång norrut, passerade Ano Syros på vår väg, till San Michalis. Vi njöt verkligen av dessa storslagna vyer, vilken utsikt över detta vackra, blåa och glittrande hav. Vägen var spännande smal men asfalterad fastän rejält naggad i kanterna på vissa ställen. Väl framme var utsikten än mer hänförande. Vi åt lunch på den närmaste tavernan, (det fanns visst två?), som var öppen. Däremot var själva kapellet låst, vi hade gärna velat gå in och tända ljus för våra nära och kära. Vi har för vana att göra så och vi tycker bättre om att göra det i de små, anspråkslösa kapellen än i de stora mer kända kyrkorna. I Alyki hade vi tänt ljus i byns kapell vid kiosken där vägen delar sej just vid infarten till byn.

Det var, på många sätt, enkelt att köra på ön eftersom samtliga trafikanter tog det så lugnt och vi slapp otåligt tutande bilhorn om vi tvekade om vägen i någon korsning. Givetvis valde vi, vid ett par tillfällen, alternativa vägar men vad gjorde det? Havet syntes, om än i soldiset fjärran, nästan hela tiden efersom ön är så liten till ytan och nog hittade vi rätt alltid: Vi var även runt till de olika badorterna såsom Galissas, Finnikas, Possidonio, Vari m.fl. Vi körde också genom ett område, en dal, sydväst om Ermoupoli där det fanns många vackra villor skyddade av likaså vackra murar och där växte även stora träd som skulle kunna vara Apellotall kanske.

Vid ett av de tillfällen då vi valde en alternativ väg var då vi skulle svänga ned till Galissas. Vi hamnade direkt nere på en strand med en vändplats, vi hade följt skyltningen, men troligtvis svängt av för tidigt, eller för sent. Nåväl, på smala små vägar med höga "murar" av den vass som inte är Bambu, så lyckades vi ta oss in i byn ändå. Vid liknande tillfällen kör jag mest på "magkänsla" och kommer då oftast rätt: Vi spanade in ett hotell med Apollos logga ovanför entrén då vi intog frappé och sträckte på benen, (det var en mycket liten bil vi hade), på ett café i vägkorsningen. Vi såg också bussen komma och köra vidare, samt kunde konstatera att stranden såg rätt fin ut. Vi enades dock om att Kini nog var mysigare, hur vi nu kunde dra den slutsatsen efter så kort stund, magkänslan igen kanske?

Så hade då, ohjälpligen, den sista dagen på vår ö-vistelse infunnit sej. Vi hade tid för bad på förmiddagen, duschade, åt en sen lunch och åkte sedan in till Ermoupoli. Färjebiljetter var inköpta sedan tidigare liksom olivolja och annat nödvändigt såsom den omtalade likören. Vi hade ju besökt Ermoupoli mer än en gång under den gågna vecka och hade, som andra före oss, blivit förtjusta i denna vänliga stad där bilisterna stannade för att släppa över, inte bara gångtrafikanter utan, även hundar över gatan.

Den stora BlueStar Ithaka, (igen), lade till på nästan utsatt tid och resan in till Piraeus förflöt utan avvikelser. Väl framme i hamn hade mörkret lagt sej och, som vanligt, blev vi "överfallna" av taxichaufförer. Vi hade, efter tips på hotell, redan bokat boende och Georg hade textat hotellnamn och adress med grekiska bokstäver, snygggt och prydligt, på ett papper, allt för att underlätta för oss. Vi kände även till att priset på taxiresa inte skulle överstiga 15€ på den aktuella sträckan.

Syros på Kalimera »

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera