Tips från min resa till Karpathos. Del 4.

Olymbos

Det ska nog uttalas "Ålimbås". Byn uppe bland bergen är Karpathos största sevärdhet. Att ha varit på Karpathos och inte besökt Olympos är som att vara i New York och missa frihetsgudinnan eller som att bevista Giza i Egypten och förbise pyramiderna. Problemet är att ta sig dit. Lider man av båtskräck kan man glömma Olympos. Den enda realistiska vägen dit för en ordinär turist är sjövägen. Det finns visserligen en landväg dit, men det är en grusväg som inte tillråds att köra på med vanlig bil. Jeep eller bättre bör användas. Taxi kör dig dit för 80 €. De pengarna kan man gör något roligare för.

Nej, båt får det bli. I hamnen i Pigadia ligger två båtar vars enda uppgift är att forsla människor till Diafani som är den ort varifrån bussen kör upp till Olympos, en sträcka på drygt 4 km. Man kan även vandra upp till byn via en bäckfåra om man tycker om att svettass.

Båda båtarna tar lika mycket betalt för tjänsten. Det blir alltså en smaksak vilken man väljer. Den ena är mycket charmig i sitt utseende och jag tror många faller för den. Båtarna ligger sida vid sida i hamnen och på kvällen är de vackert upplysta. En båtvärd finns tillgänglig och försöker ivrigt få passagerare till just sin båt.

Vi valde den minst charmiga båten, den som är mer lik en färja. Fördelen med den är att man kan sitta på övre däck utan att få den brännande solen på sig under hela färden. Den har tak. För 10 € per person får man båtresan tur och retur samt bussresan likaså. Väljer man att åka med Apollo, som använder samma båtar, kostar det 27 € per person. Vad får man för 17 € Apollo? Sannolikt guidning. Vad mer? Jag är i princip inte emot guidade turer även om vi aldrig utnyttjar dem. I detta fall tycker jag att man ska åka på egen hand. Det finns litteratur om Olympos om man vill veta mer. Båtarna går dagligen och turen tar ca 1,5 timma. Resan ställs in om det blåser för hårt.

Klockan 08.00 var vi på plats och gick ombord. Vi bockade av oss på passagerarlistan där vi antecknat oss kvällen innan. Det blåste nästan inte alls inne i Pigadiabukten, men ute på öppna havet var det oroligare. Klockan 08.30 avgick vi mot Diafani. Båten följde öns ostkust och man såg ganska tydligt alla fina stränder som ligger tätt när man närmar sig Diafani. Flera av dem verkar omöjliga att nå om man inte är född bergsget eller kommer med båt.

På kajen i Diafani stod bussen och väntade. Vi satte oss tillrätta och båtvärden önskade oss en trevlig dag. Det är så att man har tre timmar i Olympos och sedan kör bussen tillbaka till Diafani där man får vara i två timmar innan båten går tillbaka till Pigadia. Det är gott om tid och man behöver inte stressa.

På ett strategiskt ställe stannade busschauffören och ropade "fotografia". Då fick alla som ville gå ur bussen och filma och fotografera. Från platsen såg man den lilla byn som hängde på bergssidan. Det var fint och värt att fotografera. Vägen upp till Olympos är av bra kvalité. Den slingrar rejält på sina ställen och bussföraren fick verkligen ta ut svängen för att komma runt i hårnålskurvorna. Flera i bussen tyckte det var lite otäckt. Skulle den köra av vägen, vilket Gud förbjude, så är det morsning och goodbye. Det är betydligt lindrigare att själv köra personbil på sådana vägar.

Bussen stannade och släppte av oss utanför en supermarket i början av byn. Den enda större plats där det var möjligt att vända en buss. Att köra något fyrhjuligt fordon i Olymbos är helt omöjligt. Därtill är gränderna alldeles för smala. En gravid åsna kommer fram med möda.

När bussen från Diafani anländer då börjar geschäftet. Från den lilla grändens början till dess slut finns matställen, souvenirbutiker, kryddförsäljning och butiker som säljer konst och broderier. Gränden tar sin början vid supermarket och sträcker sig fram till kyrkan. Därifrån går den vidare ut på bergskammen där de ofta fotograferade väderkvarnarna är belägna. I de flesta fall förestås butikerna och tavernorna av tanter klädda i den traditionella klädedräkten. Det är gemytliga damer som är mycket trevliga. Visst vill de sälja sina varor, men det är inte konstigare än att en butiksinnehavare på Drottninggatan i Stockholm vill sälja sina. Man upplever inte tanterna som påträngande.

När hungern satte in gick vi till en taverna som var belägen på ett tak nära kyrkan. Olympos är känt för sina makarones så det beställde Jane och jag. Två tallrikar makarones kom in. Vill man äcklas och vara elak kan man beskriva anrättningen som en hög stora larver. Makarones är grå och smakar inget särskilt. Osten och löken ger maträtten lite smak. Låt er inte avskräckas. Ät gärna makarones i Olympos för är det någonstans det ska ätas så är det här. Tillsammans med ½ liter Mythos går allting ner. Då kan jag passa på och nämna att jag uppfattade att Mythos mer och mer verkar ta över ölmarknaden, i alla fall på Karpathos. De sorter som fanns på de flesta tavernor och caféer var Mythos, Amstel och Heineken. I butikerna fanns även Alfa, Fix och Zorba, mumma för en ölmage.

Naturscenerierna i Olympos är betagande. Dimhöljda berg i öster och Kretahavet i väster. Det är vackert. På väg tillbaka till bussen gjorde vi våra inköp. På en fin terrass stod en handskriven skylt med engelsk text. Det stod att man var välkommen in och titta på ett genuint Olymposhem. Det var undertecknat med namnet "Foula". Vi gick ut på terrassen genom en liten järngrind. Plötsligt dök det upp en flicka i 7-årsåldern. Det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta varifrån hon kom. Hon tittade på mig och sa, "two".

Jag fattade till en början ingenting och svarade "two" med ett frågande tonfall. Då började flickan ropa "Foula" med hög stämma. Hon fick ropa flera gånger innan en kvinna titta över ett räcke från en taverna som låg ovanpå Olymposhemmet. Jane fattade fortare än jag vad det var fråga om och gav flickan 2 €. Då blev hon nöjd. "Can we look inside?", frågade Jane den lilla flickan och pekade på en blå dörr. Flickan nickade. Innanför var det en hall med privata tillhörigheter. Det var verkligen inget att se och det kändes som ett intrång i familjens privatliv. Vi gick snabbt ut. Framför en tvådelad dörr hängde ett förhänge. Den övre delen av dörren var öppen. Nu tittade vi in det som nog var meningen att förevisas. Rummet var mer än fyllt av pinaler och extremt pyntat med färggranna dekorationer. Det låter sig inte beskrivas i ord för då blir det några A-4-sidor till.

2 € kunde vi undvara men det var knappast värt det. Fulgrejen var att det inte upplystes om att det kostade pengar att flukta på bostaden och att skicka ner den lilla flickan för att inkassera pengarna. Det var det enda negativa med Olympos.

Granne med supermarket ligger en taverna/café. Det drivs av en liten kvinna som var klädd i svarta traditionella kläder. På fötterna hade hon, för Olympos, typiska moccastövlar. Det såg varmt ut men hon var säkert van. Kvinnan heter Sofia och har setts i svensk Tv, både i "När & Fjärran" och "Packat och Klart". Jag talade om det för henne och hon svarade att hon redan visste det. Sofias leende är verkligen bara det en sevärdhet och hon använder det hela tiden. Man blir verkligen på gott humör när man ser henne. Peter Seipen, "När & Fjärran", berömde henne för det trevliga leendet. Det är bara att hålla med. Hon lät sig utan protest fotograferas tillsammans med mig. Bilden kan ses på "Kalimera was here". Hos Sofia stannade vi tills bussen gick.

När vi kom tillbaka till Diafani badade vi i hamnen. Det är inga problem. Vattnet är klart och rent och stranden duger. I Diafani finns naturligtvis tavernor och barer för dem som känner sig lite sugna.

Båtresan hem blev något gungig till följd av den starka vinden. Vi klarade oss emellertid från sjösjuka. Vi skulle varit tillbaka till Pigadia klockan 18.00 men blev 30 minuter sena.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera