Tips från min resa till Karpathos. Del 5.

Stränder på Karpathos

Ett mycket viktigt diskussionsämne bland Greklandsresenärer är stränder. Vad är en bra strand i Grekland? (Här snackar vi inte Söderhavet och Maldiverna). De allra flesta tror jag svarar att en bra strand är fin sand, ganska långgrunt med sandbotten, klart och fint vatten, tillgång till taverna, solstolar och parasoll. Sådana finns det i Grekland men inte så många på Karpathos. En tydlig regel är att saknar stranden närliggande hotell, taverna och solstolar med parasoll så blir den betydligt mindre befolkad. Ligger den dessutom lite otillgängligt ökar det ytterligare möjligheten till att få ha den för sig själv.

Det är sådana stränder vi letar efter när vi är i Grekland. Det har inget att göra med att vi skulle vara asociala på något sätt. När man solar och badar är det skönt att vara lite för sig själv. Nu tror någon att vi är nakenbadare, men det kan jag å det bestämdaste dementera. De där jättekolonierna med människor som nästan ligger på varandra, och där Kanarieöarna är ett skräckexempel, får mig att bli kraftigt illamående.

Karpathos är omtalad bl a för att ha många fina stränder. Det äger nog sin riktighet. Men den där riktiga pärlan hittade vi aldrig. Jag tror den finns.

Vrondi - stranden vid Pigadia
Den 28 juni fick vi vår hyrbil, en Fiat Punto. Då kunde vi fritt bege oss vart vi ville, nästan. Men varför gå över ån efter vatten. Utanför Pigadia ligger en strand som duger mycket bra, även för den som är kräsen. Närmast stan ligger hotell och tavernor. Där finns det också tillgång till solstolar och parasoll. Märkligt nog är stranden som sämst här med stora stenar i strandlinjen. På det hela taget ser det inte så trevligt ut. Det är lite Kanarieöarna i miniförpackning. Men ju längre bort på stranden man orkar gå ju bättre blir det. Stranden är lång, ca 3 km.

Där vi för det mesta höll till var det nästan folktomt. Kör man norrut från Pigadia kommer man snart till en lång låg stenmur med öppningar. På andra sidan muren växer små tamarisker. Här hävdar jag att stranden är som bäst. En ca 30 meter bred sandstrand sluttar lätt ner mot vattnet. Ganska långt till närmsta taverna och inga solstolar borgar för en tämligen rofylld dag på stranden. Vi har börjat med att köpa egna parasoll istället för att hyra. Två solstolar och ett parasoll kostar oftast 6 €. Två parasoll på supermarket i Pigadia kostade oss 12,60 €. Det betalar sig alltså ganska snart. Tavernan tog vi också med oss själva. I kylväskan packade vi ner bröd, smör, ost, tzatziki, tomater och iste.

Hur är då bottenförhållandena vid Vrondisstranden? Ja, den är inget för småbarn att sitta och plaska vid. Det blir snabbt för djupt för icke simkunniga. Botten består till en början av grov sand och småsten. Därefter tar berget vid i ungefär tio meter. Efter att det upphör börjar den allra finaste sandbotten man kan tänka sig men då är det ca 2,5 meter djupt. Berget är hyfsat att stå barfota på, men badskor rekommenderas. Där berget slutar och sandbotten tar vid simmar fiskar i stim. Dessa kan man mata med bröd om man gillar fisk. Under tiden vi bodde i Pigadia så gick det aldrig några höga vågor vid Vrondisstranden. Bukten verkar skydda mot sådana. Har man inte hyrbil är det fullt rimligt att gå hit om man har normalkondition. Taxi är ett alternativ. Det kan inte kosta många Euro.

Lefkos
Den mest avlägsna stranden i förhållande till Pigadia är Lefkos på öns västra sida. Det tar ungefär en timma med personbil. Det finns naturligtvis mer fjärran stränder, men de ligger norr om Spoa och vid den byn drog den grekisk-amerikanska biluthyraren på Hertz ett streck på kartan. Längre norrut än till Spoa var inte tillrådligt att köra om man inte hade Jeep.

Att hitta till Lefkos visade sig vålla oss större problem än vi kunde ana. Vägen dit är standardmässigt bra och i vissa fall mycket bra. Väljer man vägen över Arkasa kör man rakt in i en pågående vägförbättring. Just nu är det en vägförsämring. En sträcka på flera kilometer är relativt dålig grusväg. Dock är den inte så dålig att man bör undvika den. Efter Arkasa är det mycket lågland och långa sträckor är vägen rak. Man kunde faktiskt spetta på i 90 emellanåt. Det går även att köra norrut via Aperi, Othos och Pyles. Den vägen är mer krokig och tar längre tid. Men den är vacker så prova den gärna.

Vägvisningen i Grekland är ibland lite si och så. Till Lefkos var den just det. Vi kom fram till en T-korsning där vi valde att köra höger. Det verkade mest naturligt och vi tyckte inte att vi kört tillräckligt länge för att rimligen vara framme vid Lefkos. Vi körde vidare och kom in i stort område som bar tydliga spår av nyligen härjad skogsbrand. Marken var grå och svart och träden, mest pinje och en del olivträd, var svårt skadade av eld. Omfattningen var så stor att vi förstod att detta måste ha varit en riksnyhet i Grekland när den ägde rum. Senare frågade vi kvinnan på Five Star Deli. Hon berättade att skogbranden rasat tidigare i år. Mycket skog gick till spillo men ingen människa kom till skada. Däremot var det en man som förlorade hundra getter. Nej, det här var ingen trevlig syn.

Mitt i eländet klöv vägen sig som en ormtunga. På en liten delvis brandskadad skylt stod det Lefkos Beach, men pilen var riktad åt det håll vi kom ifrån. Till höger förkunnade en skylt att det var vägen till Spoa och Olympos. Vi chansade till vänster och kom snart fram till en by som låg högt över havet. En mängd hyrbilar stod parkerade här så det kanske var Lefkos i alla fall. Men vart var de tre hästskoformade stränderna? Efter att ha kliat oss i skallen ett tag gick jag in i ett litet café och frågade var vi var. Svaret blev, Mesochori. Jo, tack du. Enligt en kille var det 10 minuters väg tillbaka.

Vi körde tillbaka till T-korsningen. En brun skylt talade om att det låg någon slags antik sevärdhet om man körde åt vänster. Visserligen stod det Lefkos på skylten, men det var en del av namnet på sevärdheten. Det stod ingenting om Lefkos Beach eller om någon semesterort. Vi körde i alla fall in på vägen ca 50 meter, sedan ångrade vi oss. Vägen var smal och verkade inte alls vara en väg som skulle leda till en av Karpathos mest kända stränder. Vi vände och åkte tillbaka mot Finiki och Arkasa. Efter några kilometer såg vi från vår upphöjda position en plats som skulle kunna vara Lefkos, men i så fall måste vi åka tillbaka igen.

Enda alternativet som återstod var att fullfölja vägen mot sevärdheten och se vart vi hamnade. Det gjorde vi. Asfalterad och fin var vägen som tog oss till semesterorten Lefkos och badstränderna där. Toppen! Det är ju ungefär som om vi i Sverige skulle strunta i att skylta till Tylö Sand utanför Halmstad. Vi blev inte sura för det. När det gäller Grekland kan man nästan förlåta vad som helst.

Lefkos är verkligen en riktig semesterort. Här finns flera hotell och ett är under byggnad, stor parkeringsplats, tavernor och souvenirshoppar. Det som Lefkos är mest känt för är sina tre stränder. Den första ligger ganska skyddad som i en egen hamn. Här ligger de flesta tavernorna och stranden, som inte är särskilt lång, är full med solstolar. Ser man till bottenförhållandena så är det nog den bästa av de tre. Det fanns definitivt ingen plats för oss att trycka ner våra parasoll. Vid strand nummer tre, den längst bort, blåste det för mycket och stora vågor slog in mot stranden. Här finns också solstolar och parasoll, med de står glesare.

Den mellersta stranden var nästan folktom. Här finns inga tavernor och inga solstolar. Den ligger också som i en naturlig hamn och är därmed skyddad från alltför stora vågor. Stranden består av sand och en hel del torra sjöväxter som spolats upp på land. Här kan man helt klart vara om man vill slippa den värsta trängseln. Den är inte helt lämplig för små barn eftersom det blir djupt ganska fort.

Mellan strand nummer två och tre löper det ut en klippudde i havet. Där finns en liten strand, knappt tio meter lång. Här kan man slå sig ner i någon skreva om man är först till kvarn. Det är också hyfsat vindskyddat. Vi besökte Lefkos två gånger. Första gången låg vi vid just denna lilla strand och andra gången var vi vid mellanstranden. Jag tycker att Lefkos är något överreklamerad och alldeles för turistig. Det finns bättre alternativ.

Apella
Apella Beach på Karpathos östkust är kanske den mest kända och mest avbildade stranden på ön. För att ta sig dit åker man upp mot Aperi. Strax innan man kör in i Aperi bör man svänga höger, det är skyltat, för att undvika den smala vägen genom byn. Jag tror att det är syftet med den här relativt nya vägen. Den var i alla fall nyasfalterad med kolsvart beläggning.

Från Aperi upp till avfarten mot Apella är utsikten hänförande. Som vanligt blir man imponerad av hur det är möjligt att överhuvudtaget bygga väg i ett sådant landskap.

I det stora bergets sida har vägbyggarna grävt ur som en hylla som blivit en asfalterad väg. När man kommer upp från Apella mot huvudvägen, och på håll ser den lilla remsan som små leksaksbilar kör på, blir man närapå lite skakis. Vägen och bilarna på den blir obetydliga i jämförelse med det gigantiska bergsmassivet. Och det är naturligtvis förknippat med fara att köra på vägen, inte bara om man ser till risken att köra av. På en del avsnitt hade stenar rasat ner från berget på vägbanan. En del stenar var riktigt stora och hade gjort intryckningar i asfalten. I vårt land skulle någon omedelbart ringa till berörd instans och stenarna skulle snarast avlägsnas. Sedan skulle man skylta om risk för ras och åtgärda så att ytterligare ras eliminerades. En liknade åtgärd i Grekland är i praktiken omöjlig att genomföra. Här får man leva med faran att få en stenbumling genom biltaket eller hjälmen om man åker moppe. Jag vet inte hur ofta det hänt i Grekland, men det bör rimligen ha inträffat ett antal gånger. Det är inget som nämns i svenska tidningar. Det är en reell fara som man inte ägnar någon djupare tanke när man åker runt i bergen.

Nu ska vi tala om något trevligare. Vägen ner till Apella är ca 2 km lång och består av grus. Den är av ganska god kvalité och vindlar sig ner till havet. I något eller några reseprogram påstås det att det är bäst att åka badbåt till Apella. Det kan man visserligen göra, med det är inga problem att åka bil dit. Det finns ingen parkering utan man är tvungen att utnyttja det utrymme som ofta blir i kurvorna. Det går också att parkera vid tavernan som ligger alldeles när stranden. Parkering är inget bekymmer.

Apella Beach är en vacker plats. Det är inte tu tal om det. I en artikel om Karpathos i resetidningen Allt om Resor berättade Susanne Ljung att en tysk resetidning korat Apella till Europas bästa strand. Smaken är som baken och jag kan inte sätta mig över den åsikten, men jag behöver inte dela den. Som jag ser det kan den omöjligt vara den bästa. Den är säkert inte ens den vackraste.

Stranden vid Apella är uppskattningsvis 200 meter lång och ca 50 meter bred. Vid foten av berget växer pinjeträd som folk använder som solskydd. I början finns ett antal solstolar och parasoll som man betalar efter eget samvete. 5 € koster det och pengarna lägger man i en dunk med en springa som på en sparbössa. Större delen av stranden är solstolsfri och ganska glesbefolkad. Underlaget på stranden består av grovkorning sand och småsten. Vattnet är kristallklart och får man för sig att bada, och det får man, upptäcker man att det blir djupt fort. Den del av bottnen där man fortfarande bottnar består av runda stenar som ligger tätt tillsammans. Tavernan som ligger vid Apella har också rum att hyra ut, Vi var aldrig där så jag kan inte bedöma stället. Det är nästan lite med Apella som med Olympos, man måste ha varit där.

Achata Beach
Närmare Pigadia, också på östkusten, ligger Achata Beach. Dit åker man till en början samma väg som till Apella. På en stor skylt som knappast kan missas står det "Ahata 4 km". Vägen dit är av ungefär samma standard som till Apella. Det är inga problem att köra med vanlig personbil. Vid Achata (namnet stavas olika på olika ställen. Detta är vår bilkartas sätt att stava) finns en någorlunda stor parkering. Här finns också solstolar och taverna. Stranden, som är ca 100 meter lång, består av sten både i och ovan vattnet. Det blir fort djupt. Den är sådär, skulle jag vilja säga. Ingen strand man längtar tillbaka till. När vi var där blåste det infernaliskt.

Kyra Panagia
Med ledning av vad vi läst var vi redan från början skeptiska till Kira Panagia, Inte för att det skrivits något negativt om den, nej snarare att platsen är välförsedd med hotell vilket kan betyda mycket folk och det är inte pittoreskt.

På vår karta kryllade det av badplatser. Till flera av dem fanns ingen väg utritad. På nästan alla kartor finns en beskrivning över vägar och symboler. De vita vägarna med brett mellan strecken betydde en icke belagd väg av god kvalité. Vägen till Apella var en sådan och den var ju helt OK.

Vi ville försöka hitta den där stranden med stort S, där vi kunde vara nästan för oss själva. Vi valde en strand som heter Kato Lakkos. Den ligger i en vik bara några kilometer söder om Kira Panagia. För att ta sig dit använder man till en början samma väg som till Kira Panagia.

Eftersom vi ändå var på väg i riktning mot Kira Panagia så var det lika bar att fullfölja ända fram av ren nyfikenhet. Vägen ner till Kira Panagia har en mycket bra asfaltbeläggning, men här avlöser hårnålskurvorna varandra. Ibland var det nästan så jag körde på mig själv bakifrån. Framme vid Kira Panagia gick vägen över till att bli bred och betongbelagd. Den kända lilla kyrkan med röd kupol låg där precis som på bilderna vi sett innan. Trots att det var ännu en blåsig dag var det lä här. Luften stod still och det var riktigt varmt. Mycket riktigt, här låg en hel del hotell och tavernor. Turisterna var inte riktigt vakna ännu för nästan varenda solstol på stranden var ledig.

Däremot hade badbåten från Pigadia ankrat upp ca 50 meter från stranden och badsugna höll som bäst på att dyka från relingen. Det var mycket folk på båten och de såg ut att kräla på varandra. Det där är inte min grej. Jag kan inte bedöma stranden ingående eftersom vi aldrig var nere på den, men det såg bra ut på avstånd.

Vårt uppdrag denna dag var att hitta Kato Lakkos. Det skulle finnas en avtagsväg dit från vägen ner till Kira Panagia, men någon sådan hade vi inte sett. Vi körde uppåt igen i sakta mak för att försöka hitta avtagsvägen. Plötsligt hittade vi en väg som verkade stämma mot kartan. Den var av grus och skulle ha samma kvalité som den till Apella. Till en början var den skaplig. Sedan började det gå utför och det blev kurvigare. I skuggan under en pinje stod en annan hyrbil parkerad. Varför stod den där? Det måste vara en bra bit kvar till stranden. Vägen blev sämre och brantare. Det var försent att ångra sig. Att försöka backa tillbaka kunde man glömma. Vi fick sätta vår tilltro till att vägen efterhand blev bättre. Det blev den inte.

I hårnålskurvorna hade strömmande vatten gröpt ur fåror i vägbanan. Det gick att undvika att köra ner i dem, men det var på gränsen. Det såg mörkt ut. Jag hade redan börjat fundera på om vi skulle kunna komma därifrån, men jag ville inte säga det till flickorna. I slutet av en brant nedförsbacke var vår färd till ända. Här hade vattnet helt spolat bort vägen. En Toyota, modell mindre lastbil, stod parkerad där. Därifrån kunde vi se den lilla stranden, men nu var det inte tal om att försöka ta sig dit. Fokus låg på att ta sig därifrån. Som tur var kunde jag vända bilen eftersom platsen var tillräckligt bred för det. Jane föreslog att hon och flickorna skulle gå ur bilen för att minska vikten. Bra förslag. Jag var fortfarande tvivlande till att lyckas köra upp.

Mest orolig var jag för att bilen inte skulle få grepp i gruset eller att motorn helt enkelt inte skulle orka. Det är ju inga kraftpaket de här hyrbilarna. Jag tog sats på den lilla yta som fanns, lade i ettans växel och släppte på. Bilen stack iväg uppför backen och nådde första hårnålskurvan, den med urgröpningarna. Det var inte att tänka på att sakta ner. Kurvan togs med fart och underredet slog i en aning. Jag fortsatte uppför nästa backe och nådde nästa kurva. Där stannade jag för jag hade passerat det värsta och här fanns en bra yta att parkera på. Jane och flickorna kom gående upp till mig. Det var hett och jag svettades inte bara av värme. Efter en kontroll av bilens underrede, som var oskadat, fortsatte jag upp till ännu säkrare mark. Därifrån kunde vi allesammans lämna platsen och köra tillbaka utan problem.

Hade vägen på kartan varit markerad som dålig skulle vi självklart aldrig ha nyttjat den. Men det är "no hard feelings". Det gick ju trots allt bra. Vi åkte tillbaka till Pigadia och badade där istället.

Damatria Beach
Efter hela Karpathos sydöstra kust, mellan flygplasten och Amopi, ligger flera fina stränder med turkost vatten. De ser mycket inbjudande ut på håll. Man ser dem från transferbussen till Pigadia.

Det blåste lite mer än vanligt den här dagen så vi tänkte att om vi åker till östsidan så är det nog lindrigare där. På väg dit kunde vi konstatera hur vinden slet i olivträd och pinje. Vissa träd var formade efter den förhärskande vindriktningen. Det blåser oftast från nordväst.

Vägen ner till Damatria är skyltad. En kort grusväg leder ner till stranden. Här finns några solstolar och parasoll som hyrs ut av en närliggande taverna. Detta är ingen plats där turister flockas det märker man snart. De få som hittat hit hade trängt ihop sig längst bort på stranden vid några klippor. Där borta var det troligen något så när lä. På Damatria var vindstyrkan brutal. Min gissning är att vinden måste få extra kraft när den kommer över bergen. Jag har ingen annan förklaring. Det var så man kikna. Blåsten drog upp sand som piskade mot kroppen. Platsen, som vid lugn väderlek måste vara ljuvlig, var nu mycket ogästvänlig. Här var det helt omöjligt att stanna. Damatria har en halvhyfsad strand, men i vattnet verkar det vara mycket bättre. Jag vadade ut några meter och märkte att det var sandbotten och ganska långgrunt. Vattnet var så där härligt turkost.

Smått desperata drog vi snabbt över till Arkasa och stranden Agios Nikolaou. Härifrån ser man tydligt grannön Kasos. Stranden är ganska liten och har mycket fin sand. Solstolar och taverna finns. Det blåste lika förtvivlat här så det blev en snabbvisit.

Tillbaka till stranden i Pigadia där det konstigt nog inte blåste så hårt. Vi kunde till och med ha våra parasoll uppfällda.

Vädret
Innan vi reste ner till Karpathos anande jag att det kunde vara ett blåshål. Öns utsatta läge mellan Rhodos och Kreta kunde nog ge meltemin fritt spelrum, funderade jag. Och nog blåste det under våra två veckor, mer eller mindre naturligtvis, men ibland väldigt mycket mer. Mot kvällen lugnade det sig för det mesta som tur var. Men en kväll blåste det nästan orkanstyrka. Det var då vi hittade Mike´s taverna i gränden. De övriga tavernorna vid hamnen fick hissa ner sina vindskydd av genomskinlig plast. Hur trevligt blir det, som att sitta i ett partytält? Från onsdagen till fredagen (hemresedagen) vår sista vecka, blåste det så intensivt att det inte gick att vara på stranden. Utan hänsyn till det trotsade vi vädergudarna på onsdagen och vistades några timmar på Vrondisstranden, bara för att bli fullkomligt sandblästrade.

Några nätter blåste det så kraftigt att plaststolarna på vår balkong dansade zorba. Jag var för trött för att vara med.

Den amerikanska damen på Five Star Deli berättade att vädret hade varit underligt i år. På Saint Valentins Day hade det snöat i Pigadia och så sent som i juni hade det regnat. Apollos reseledare Brian talade om att vinden brukar vara etter värre i augusti.

För övrigt var vädret inte mycket att klaga på, klarblå himmel varje dag. De enda moln man såg var de som bildades över bergen på mornarna. Den högsta temperaturen vi uppmätte var 35+, och den lägsta 25+. Vattentemperaturen låg på ca 25+.

Epilog
Karpathos som semesterö kan jag förorda. Bortse från vinden. Det är en naturkraft som vi ändå inte kan göra något åt. Blåser gör det på de flesta grekiska öar. Åk till Karpathos för staden och dess invånares skull, men åk också dit för stränderna, naturupplevelserna och den goda maten.

För första gången har våra flickor tydligt antytt att de vill åka tillbaka nästa år igen. Det har inte hänt tidigare. Vi har aldrig varit på samma ö två år i rad. Vi får se.

Som ett litet PS och definitiv slutkläm kan jag berätta att våra vänner kom hem från Karpathos i onsdags (040714). Dagen innan fick de fått uppleva när den olympiska elden kom till ön. En 17-årig Karpathoskille sprang med facklan genom Pigadia och tände en miniatyr av den olympiska elden inför ögonen på en stor folkmassa, bl a många Olympostanter. Festligheterna pågick hela dagen i 37-gradig värme och vindstilla. På kvällen avslutades det hela med ett stort fyrverkeri.

Tyvärr fick inte vi vara med om detta evenemang. Vi får trösta oss med att ha fått vara i Grekland när landet blev bäst i Europa i fotboll.

Hälsningar Stefan Assermark

Karpathos på Kalimera »

Börja om »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera