|
Utan att överdriva alltför mycket, så var vågorna
säkert tre meter höga. Med samlad kraft slog de in mot vår
babordssida när vi för tredje gången försökte
måtta oss in mellan klipporna till Vathi-viken. Med fulla rev i
seglen lutade vi ändå rejält och avdriften var stor. Det
här var definitivt fel tid på dygnet att segla halvvind; meltemivinden
började att nå sin fulla styrka och solen stod i zenit. Men
till slut nästan lyftes båten upp på en våg och
vi bars in genom den trånga passagen. Med ens lägrades ett
lugn, både i och omkring båten, och lättade kunde vi
blicka ut över den del av paradiset som skulle bli vår hamn
för ett par dagar.
Några dagar tidigare hade jag och mina kamrater lämnat
Aten för tre veckors segling i Kykladerna. Det var augusti och
det blågröna vattnet var mer än lockande. Efter rena familjeseglingen
utmed Atticakusten mötte vi så för första gången
den fruktade meltemivinden - när båten rundade Kap Suonion
förvandlades familjeseglingen till tuff havskappsegling. Vi satte
kurs mot Kithnos och den trygga hamnen där. Förhoppningen var
att kunna träffa hemåtvändande seglare och förskansa
oss ett och annat tips. Vi kunde inte ha gjort ett bättre val.
Redan vid tilläggningen fick vi hjälp av en annan "svensk
båt", och rekommendationen: "Segla till Vathi!"
Ön Sifnos fanns sedan länge med i vår planering,
men då med siktet inställt på hamnstaden Kamares. "Glöm
Kamares - Vathi är rena drömmen" fick vi höra. "Fortsätt
bara söderut längs med västsidan - där finns en liten
öppning mellan klipporna. Att passera in där, är som att
gå mellan två världar", fortsatte de. Hur motstår
man en sådan beskrivning? Klockan sex på morgonen därpå
satte vi segel och styrde tillsammans med några fiskekaikerna ut
ur hamnen. Efter ett tag skildes vår vägar och vi satte kurs
mot Sifnos och Vathi.
Vår första reaktion vid anblicken av Vathi var att
bara vilja skrika av lycka, men det hade definitivt stört det
lugn som rådde där. Våra blickar föll på den
rena sandstranden som sträckte sig utmed hela viken, på de
enstaka små tavernorna och det lilla kapellet vid vattnet. Sedan
höjde vi blickarna för att upptäcka de fantastiska berg
som omsluter viken. Platsen kändes otillgänglig. "Hit kan
inte många orka ta sig" hoppades vi och det var inte fel antytt.
Ett tiotal andra båtar låg på svaj i viken eller förtöjda
vid det lilla kapellet. Den dagliga badbåten med sina få passagerare
hade inte ännu inte anlänt. Mer "rätt" än
så här kunde det helt enkelt inte bli.
Redan efter några dagar hade vi nått höjdpunkten
på vår segelsemester, det visste vi säkert - det
är inte var dag tre killar tittar på varandra och unisont säger:
"Smekmånad..." Det är alls ingen överdrift;
hit vill man verkligen ta den man älskar.
Långt ifrån Sifnos övriga hektiska liv i Chora Appolonia
eller Platos Yialos, långt ifrån dieselstinkande hamnar
och skräpiga stränder. Det enda som skräpar ner stränderna
här är de brännmaneter som ibland surfar in på vågorna.
De kan var nog så förargliga och de bränns rejält,
men befolkningen i Vathi rensar omsorgsfullt det grunda vattnet varje
dag innan badgästerna kommer. Själva kastade vi oss i vattnet
från båten.
Alldeles intill den lilla grusväg som går upp i bergen
och bort mot Appolonia har Christos Vitali sin lilla taverna. Året
om bor han här med sin familj i en vad han kallar hopplös tillvaro;
alldeles för långt bort ifrån vanligt arbete och med
alldeles för få gäster på sommaren. "Vad bra"
säger vi egoistiskt på svenska. "Ja, ja" säger
Christos uppgivet på grekiska, och visst, det är inte utan
att vi förstår honom.
Hela Sifnos är en mycket karg ö, formad av vulkanisk aktivitet.
Det syns tydligt på de näst ointagliga bergen runt Vathi-viken.
De enda som står stadigt på de kantiga klipporna är de
betande getterna och de små, bländvita kapellen. Vi andra är
hänvisade den slingrande grusvägen för att kunna ta oss
upp till bergets topp. Det är en nog så prövande promenad,
men visar sig vara värd varje svettpärla när vi efteråt
belönas med en storslagen utsikt.
Vår redan lilla 31-fotare har nu minskat till en en-tummare
och en vilt vinkande Christos kan vi blott urskilja med kikare. Jag fylldes
av känslan: "I’m on top of the world." I ett väderstreck
kan vi urskilja Milos och i ett annat Paros och Antiparos. Mest imponerande
är dock klostret på berget Profitis Ilias som likt en gräddklick
breder ut sig på ett berg ytterligare en bit upp. Känslan förändras
- "I’m almost on top of the world..."
Framåt kvällen begav vi oss ner igen mot den nu något
skuggade viken och såg solen sakta gå ner i öppningen
mellan klipporna där vi seglat in tidigare på dagen.
Vi äter middag hos Yannis Pateli som har en liten taverna
längst bort på den västra delen av stranden. Här
serveras vi mat tillredd med en portion kärlek långt mycket
större än på de vanliga grekiska turisttavernorna. Han
bjuder oss marinerad oktapodi som smälter i munnen, aubergineskivor
stekta i olja och lammkotletter med färska kryddor.
Retsinan är sval och med en lagom mild smak av kåda.
På köpet får vi också nöjet att prata med
hans dotter Georgina som hjälper sin pappa i köket och med att
servera. Övrig tid på året studerar hon ekonomi i Aten,
men åker hem till ön och Vathi så ofta hon kan. "Jag
längtar ständigt tillbaka" berättar hon. "även
om jag tycker om livet i Aten. Kan jag ha båda delarna så
vill jag det."
Vi dröjer kvar vid vårt bord tills mörkret lagt sig
i hela viken - i Grekland blir det beckmörkt så fort solen
går ner. Georgina berättar om studierna i Aten, sina framtidsplaner
och lite om öns historia. Trots att vi kommer från två
så vitt skilda länder upptäcker vi hur lika snarare än
olika vi tänker.
När vi bryter upp för att gå tillbaka till båten
hör vi ett plaskande och kan skymta något som rör
sig mitt ute i viken. "Ni har tur, det är inte ofta man får
uppleva det där" säger Georgina. "Vad då?"
säger vi och ser ut som tre frågetecken. "Det sägs
att det är två delfiner som leker, men man kan aldrig säkert
veta. Vad vet jag?" säger Georgina. "Vad då tur?"
tänker vi och undrar vad det var som simmade där ute. När
vi trevande söker oss tillbaka ner till kapellet där båten
ligger hör vi Georgina ropa: "Sov så gott i båten.
Vi ses väl i morgon..." Nu upplevde vi inte längre Vathi
som bara oerhört vackert utan även underbart mystiskt.
Dagen därpå rämnar hela idyllen. Ett stort
monster i form av en lyxyacht från Pireus stävar in i viken.
På däck står ett antal förväntansfulla ryssar
- med fickorna fulla av guld.
Hyfsat hänsynsfullt lägger båten till...bredvid oss.
Först kommer en windsurfingbräda dansandes ner i vattnet,
sedan en jetski och därefter två ryskor stöpta enligt
alla de fördomar man kan ha om ryssar som fått smak för
friheten och pengar. Ganska snart får de grekiska matroserna på
båten jaga både surfingbräda och jetski då de förlorat
sina ägare. Det hela börjar så smått förvandlas
till en ganska roande tillställning för oss där vi sitter
på första parkett i vår sitt brunn. Händelsen förstärker
bara intrycket av vilken underbar plats Vathi är - det som inte passar
in här sticker ut på ett tydligt och komiskt sett .
På kvällen hamnar vi på den tredje tavernan i Vathi,
Manolis, i livligt sällskap med ryssarna och besättningen från
båten. Det är en underbar diskussion som förs fram och
tillbaka över bordet; grekerna talar grekiska och lite engelska,
ryssarna talar ryska och ingen engelska. En av ryssarna kan lite mer:
"Ouzo, efharisto!" ropar han upprepade gånger, men det
är också all grekiska han behärskar. Den grekiske kaptenen
berättar att de ska resa vidare redan nästa morgon och vi känner
genast en viss lättnad. Det måste dock erkännas att det
blev en av de mer minnesvärda kvällarna vi upplevde på
Sifnos.
Efter några dagar på det här smultronstället
känner vi att vi måste fara vidare över vattnen. Risken
att bli kvar här och inte få se någonting annat är
överhängande.
Hela Sifnos är en ö med mycket att upptäcka: allt
från gamla kastron och kapell till fantastisk mat och ett levande
musikliv. I Appolonia, Artemones och Kamares finns allt man i övrigt
kan önska av modernitet och sanitet. Här finns också möjligheterna
att hyra bil, motorcyklar och mopeder, vilka är det mest fördelaktiga
färdmedlen om man vill se hela ön.
Vill man ta den lilla grusvägen över till Vathi måste
man dock hyra en jeep eller motorcrosscykel. Vi hyrde själva en vanlig
bil i Kamares för att kunna fara mellan Vathi och övriga delar
av ön, men när vi precis skulle ge oss i väg på upptäcktsfärd
frågade ägaren Kostas på bruten svenska (han arbetade
på Eriksbergsvarvet i sex år): "Vilken båt är
er?" samtidigt som han pekade ut mot hamnen. När vi svarade:
"Den ligger I Vathi" slet han snabbt tillbaka bilnycklarna och
sa: "Nej, nej, no business!" Efter en halvtimmes diskussion
for vi iväg, men nu i en jeep - den enda typ av bil som i längden
klarar av att färdas på den lilla grusvägen.
Förutom att färdas till fots eller med Jeep, är
enda sättet att ta sig till Vathi över vattnet Under sommaren
går det dagligen kaiker från Kamares, men tyvärr går
sista båten tidigt på kvällen, vilket nästan omöjliggör
en sen kväll hos Yannis i solnedgången. Det finns dock ett
antal privatrum att hyra, vilka i brist på gäster är relativt
billiga. Det är bara att fråga sig fram. Bästa sättet
att ta sig hit är annars självklart per segelbåt. Det
ger den typ av frihetskänsla som hör paradiset till, en extra
krydda som gör att Vathi tveklöst framträder som en av
världens vackraste vikar.
Nästa gång jag seglar hit blir det med min fru.
På en andra smekmånad...
Hälsningar Anders Bengtsson
Sifnos på
Kalimera »
|
