En galen dag med mycket raki på Kreta

En bild berättar. Avsnitt 41.

Detta - mina damer och herrar - är en av de galnaste dagar vi har varit med om i Grekland. Och vi som trodde att vi redan hade slagit galenskapsrekord när vi var på Kastellorizo den 19 juli. Men vi hade fel, det kunde bli ännu tokigare visade det sig. På gott och på ont.

Läs om vår galna dag på Kastellorizo här »

Som jag skrev igår så tackade vi ja till att följa med på en fest någonstans i bergen väster om Chania idag. Vi tackade tveksamt ja eftersom vi ska åka med en tidig färja i morgon bitti, och den båten går från Heraklion, och dit är det långt från Chania. Men vi övertalades: det skulle bli en fantastiskt rolig fest med god mat och vin, musik och dans, och vi skulle få vara med om att tillverka raki. Sist men inte minst: vi skulle få skjuts både dit och hem. Det sistnämnda var viktigast, och därför tackade vi ja.

Vi skulle träffa våra vänner utanför Taverna Kalderimi klockan 10.00. Efter frukost gick vi ner till tavernan i god tid, vi är ju svenskar och vi vill ju vara i tid. När klockan var tio hade vi inte sett en skymt av någon av våra vänner. Nåja, tänkte vi, de dyker väl upp. Klockan halv elva hade det fortfarande inte dykt upp någon. Greker, tänkte vi!

Däremot dök vår hyresvärd Georgios upp. Han frågade varför vi satt där, och vi förklarade varför. Men, sa han, ni är ju alldeles för tidiga. Har ni missat att ställa tillbaka klockan? Visst hade vi det, inte hade vi tänkt på att ställa om klockan, vi var ju på semester. Vi skämdes lite grann, det ska erkännas. Det var vi som var tidiga inte grekerna som var sena. Georgios gick och hämtade två koppar grekiska kaffe så vi hade något att fördriva tiden med.

Georgios kommer med kaffe till två glömska och tidiga svenskar.

När vi druckit upp vårt kaffe dök våra grekiska vänner upp, de som skulle köra oss till festen. Och vet ni vad, de kom i tid. Vi åkte med en skruttig bil mot Platanias, och därifrån åkte vi ganska långt upp i bergen. Var vi hamnade har vi ingen aning om. Där fanns ett hus med någon slags uteplats under ett tak med hängande kalebass . Där fanns även ett rum för rakitillverkning, och en stor utegrill, och en massa annat. Vi var inte ensamma direkt, snarare tvärtom, det var mycket folk på plats, och fler kom hela tiden.

Det hände så mycket under denna dag att det skulle krävas en hel novell för att berätta allt. Och någon novell har jag inte tid att skriva, så det blir en bildberättelse i stället.

När vi kom fram fick vi hjälpa till att hämta ved...

...till ugnen där rakin skulle brännas.

Sedan fick vi hämta ved till en plats...

...där det skulle grillas en get.

I väntan på att rakin skulle börja brännas bjöds vi på mat och dryck.

När rakitillverkningen kom igång kom även musiken igång, och dansen.

När rakin började sippra ut ur den stora brännaren...

...var det dags att ta hand om den grillade geten...

...som efter lång tid över eld äntligen var färdig att ätas...

...som sedan styckades och delades ut till alla gäster.

När geten var grillad och uppäten började den riktiga festen. Då hade det gått sex timmar sedan vi kom till denna plats som vi inte visste var den låg. Jag skriver: "då började den riktiga festen", men den hade egentligen pågått ända sedan vi kom hit. Det var mycket raki, eller väldigt mycket raki om jag ska vara noga. Festen fortsatte kring lägerelden med ännu mer raki, musik, sång, dans och berättande av anekdoter och mycket skratt.

Festen fortsatte och alla var sååå glada. Men inte vi.

Klockan började bli mycket och vi började fundera på hemresan. Vi letade upp killen som lovat att köra oss hem, och han sa javisst, jag kör er när ni vill. När han sagt det ramlade han omkull. Lite väl mycket raki där. Tyvärr. (Han finns inte med på någon av bilderna.)

Klockan gick och festen fortsatte.

När det började skjutas skarpt med skjutvapen började vi ångra att vi hade följt med på festen. Det hade varit väldigt roligt och intressant ända tills nu. Vi hade bara en sak i skallen: hur i hela friden kommer vi hem? Tidigt i morgon bitti skulle vi åka med båten från Heraklion till Santorini, och vi visste inte hur vi skulle komma hem till Chania, vi visste inte ens var vi var!

Jag frågade några greker om det gick att åka buss till Chania från någon by i närheten. Fick ett nekande skratt till svar. Jag frågade om det gick att få tag i en taxi som kunde köra oss hem. Fick ett nekande skratt till svar även på den frågan. Skratten var inte elaka på något sätt, de tyckte bara att frågorna var lika galna som festen var.

Jag gick runt och frågade om någon skulle köra till Chania, och det var det förstås, men ingen som vi vågade åka med. Till sist fick jag napp när jag såg ett ungt par som såg nyktra ut. Dessutom skulle de åka inom några minuter. Tack snälla!

Vi gick snabbt runt och tackade för festen och satte oss sedan i bilen och blev körda ända hem. Om ni visste hur tacksamma vi var att vi fick skjuts hem, och om ni visste hur tacksamma vi var för att vi hade fått vara med om denna galna fest. Fast om vi hade vetat om hur den skulle sluta hade vi aldrig följt med. När vi kom hem möttes vi av Georgios trygga famn på trappan till La Casa Del Amore.

Äntligen hemma hos Georgios på La Casa Del Amore i Chania.

Vi berätta för Georgios vad vi hade varit med om, och han bara skrattade. Eftersom vi skulle åka tidigt på morgonen sa vi på återseende till världens bästa Georgios. Vi tackade även för allt han gjort för oss under vår vistelse i Chania. Utan honom hade den här veckan inte blivit som den blev. Han är en mycket fin man! När vi kom upp på rummet var det bara att börja packa och förbereda oss inför morgondagens tidiga bussresa till Heraklion.

När vi kom upp på rummet tvättade vi av oss röklukten, packade och somnade tvärt.

« Föregående dag | Startsidan | Nästa dag »

Läs om Kreta på Kalimera »

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »