En galen dag i paradiset på Kastellorizo

En bild berättar. Avsnitt 2.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, men det stämmer inte alltid. En bild kan säga mycket, men inte hela historien. I den här serien ska jag lägga ut bilder som kanske inte säger så mycket vid en första anblick, men som har en intressant historia att berätta. Det här är den andra bilden i serien.

Vattenfesten är slut, och så är vi, och en av de roligaste dagarna i våra liv är tillända.

Det vi har upplevt idag går inte att återberätta. Måste upplevas. Vi har frågat oss: har vi varit med om något liknande? Svar nej. Det vi upplevt är unikt. Och roligt. Och galet. Och alldeles underbart. Troligen - vi har inte tänkt efter så noga - är denna dag en av de fem roligaste och mest minnesvärda dagarna i våra liv. Jag ska försöka berätta om denna fantastiska dag.

Den här sista dagen på Kastellorizo började med en tur till den blå grottan. En grotta som påstås vara den största, blåaste och häftigaste i hela Grekland, somliga säger i hela Medelhavet. Skeptiska satt vi och väntade på Georgios inne på Taverna Little Paris tidigt på morgonen. Många grottor har vi var varit i, varför skulle denna vara annorlunda än de andra, tänkte vi.

Jag, Camilla och en hummer väntar på Georgios på Taverna Little Paris.

Vi var de enda på Taverna Little Paris, satt inne i dunklet, nyfångad fisk över hela golvet. Alla som gick förbi hälsade glatt Kalimera på oss då de antog att det var ägarna till tavernan som satt därinne. Vi svarade lika glatt med förställda röster. Vi ville ju inte göra dem förvirrade. Prick nio kom Georgios och bad oss gå ner i gummibåten. Lite lyxigt att åka ensamma till grottan.

På väg till den blå grottan med Georgios från Taverna Little Paris.

Grottöppningen är bara 1 meter hög (grottan går inte att besöka när det går vågor), vi fick ligga på durken för att inte bli skalperade. Vi blev inte besvikna, det här visade sig vara den största, blåaste och häftigaste grottan vi varit inne i. Tyvärr väldigt svår att fotografera.

Den lilla grottöppningen syns under den vita rektangeln (som jag har ritat).

Blue Cave. Ingången till grottan lyser vit av solen utanför.

När vi kom tillbaka till byn igen hade "kasta-alla-i-vattnet-festen" så smått börjat. Gammal som ung gick runt i byn med hinkar fulla med vatten. Några blev islängda. Vattenlekarna accelererade under dagen. Vi gömde oss i gränderna. Vi smög som indianer. Självklart blev vi heta byten.

Efter lunch började folk gå omkring med hinkar som de fyllde med vatten och tömda på alla de mötte.

Fler och fler dök upp med vattenhinkar som de tömde över alla som passerade.

Under tiden gömde vi oss hos kyparen på Restaurant Sydney.

Det bjöds på mat, dryck och dans. En alldeles galen dag. Alla åkte i vattnet, till och med hundar, en svart dvärgpudel låg extra dåligt till av någon anledning. Inte ens prästen klarade sig. Ska jag vara ärlig, och det ska jag, så var prästen den som kastade flest personer i vattnet. Här kommer några bilder från denna tokiga dag.

Vid ett av torgen bjöds det på mat och dryck.

Många dansade medan andra försökte fånga folk att kasta i havet.

Ingen klarade sig från att åka i vattnet...

... eller få en hink med vatten tömd över sig.

Vid riktigt snygga vattenkast applåderade publiken.

Jag och en grekisk gumma försökte gömma oss så gott vi kunde.

Åkte vi då aldrig ner i vattnet? Jodå. Vi gick hem med kameror och mobiler som vi var rädda om. När vi kom tillbaka tog vi varandra i händerna, tog sats utav bara helvete, som Lars Ekborg sa en gång, och slängde oss ut i havet, med kläder och skor på. Efter oss kom prästen och några andra gubbar. Också hand i hand. Nästa gång dansade vi lyckliga hand i hand ner i vattnet.

Denna dag är en av de fem roligaste och mest minnesvärda dagarna i våra liv.

Så där höll det på i fyra timmar. Vi har massor med bilder och en hel del film att visa vid ett annat tillfälle. Nästa år ska vi tillbaka. En så vansinnig tillställning får man bara inte missa. Vi har rätt så kul bilder på oss som togs efter festen, de kan vi inte visa för censuren (Camilla) tillåter inte det. :-D

Den här galna dagen firas den 19 juli varje år. När öborna kom tillbaka från sin exil i Australien, och såg förödelsen (byn bombades hårt under andra världskriget) kunde de inte vänta tills båtarna kom in till hamnen, de hoppade i från båtarna och simmade in. Därför firas denna dag.

Hejdå Kastellorizo. Vi syns igen!

När festen var slut gick vi hem och vilade och packade. Vi lämnade Kastellorizo samma kväll. Något som de flesta gjorde. Få gick av färjan när den kom. Ön tömdes. Det kändes sorgset att åka. Vi hade under dessa dagar fått mycket starka känslor för Kastellorizo. Hoppas att fler åker dit. Det skulle ön - och öborna - må bra av.

Kvällen och natten var varm, så vi kunde sitta utomhus och sova under resan till Rhodos.

 « Föregående dag | Startsidan | Nästa dag »

Fler avsnitt från serien "En grekisk bild berättar" »