Mystik och magi under Manis måne. Del 1.

Efter min senaste resa till Nafplion med omnejd, så blev jag så förförd av den genuina känslan av Grekland , så jag beslöt mig snart efter hemkomst för att åka tillbaka till Peleponnesos. Jag har inte körkort, så resan från plats till plats, skulle göras med den grekiska lokalbussen KTEL. Det blev en mycket personlig resa med många möten, nya vänner och grekiska bekantskaper.

Planering
När jag letade information inför planeringen av hur jag skulle lägga upp resan, kunde jag nästan överallt läsa att man absolut rekommenderar hyrbil för att ta sig runt och att det skulle bli svårt, långt och tidskrävande med buss. ”Nåväl”, tänkte jag. ”Vi får väl se” och lät mig inte nedslås. Tvärtom, så såg jag alltmer den förestående resan som en spännande utmaning. Det var också svårt att sålla i gyttret av alla spännande platser. Vilka skulle jag besöka och gick det bussar dit?

Resan börjar
Flög den 11 juli från Arlanda till Aten där jag mötte upp med en gammal god vän för en kaffe på flygplatsen. Därefter tog jag bussen till Kifissos bussterminal varifrån bussarna till Peleponnesos avgår.

Nafplion
Vidare färd mot Nafplion där jag gjorde mitt första stopp. Då jag redan skrivit ett ganska så utförligt resebrev om Nafplion så berättar jag inte så mycket om den vackra lilla staden denna gång. Är du intresserad av att veta mer så heter resebrevet ”Bland ruiner och grammatik under citrusträden” och går att hitta här på Kalimera. Vad jag inte skrev om då var stränderna.

Karathona beach ligger tre km utanför Nafplion. Dit och tillbaks går regelbunden buss, färden tar inte mer än 15 minuter och kostade (innan momshöjningen) 1.6 euro för enkel biljett. Biljetten inhandlas i automaten intill busstationen. Stranden består av fint grus och det finns ett par strandklubbar som spelar hög musik i början. Där samlas många av Atens ungdomar sommartid. Framför dessa finns solstolar och parasoll som är gratis såvida du köper något att dricka.

Däremellan finns stora, i princip folktomma, strandytor där du kan få lugn och ro. Jag fortsatte förbi dessa ca 500 meter och kom då till en taverna som hade bord och stolar på stranden samt ett område med solstolar och parasoll. När jag blev hungrig gick jag över den lilla grusvägen bakom stranden och upp till själva tavernan (tyvärr har jag glömt namnet). Den ligger uppe på stenhällen (en grön trappa leder hela vägen upp) ovanför vägen. Jag beställde bl.a in räkor kokta i vitt vin med tomatsås och det var hur gott som helst. Slog mig i slang med en av de grekiska farbröderna vid tavlibordet intill och naturligtvis var det pga av mina goda råd som han sedan vann. Ungefär så…typ ;)

Om man inte vill ta buss så kan man gå till Karathona från Nafplion. Det är en vacker promenad. Det finns annars många fler stränder att välja bland. Bl.a en fin liten stenstrand i själva Nafplion med omklädningshytter och liten kantina, solstolar (bra på stenstränder) och parasoll. Det finns en fin sandstrand i Tolo, dit det också går bussar, om man föredrar sand istället för grus eller sten. Men där kan vara väldigt mycket folk i högsäsong.

Jag bodde mycket billigt på ett budgetboende inne i gamla stan som heter Kapodistrias. Frukost ingick i det ringa priset som låg på ca 350 sv kr/natten (smart deal på booking.com) och då ingick varje morgon en rejäl frukost med lokalproducerade produkter, ost och spenatpaj, bröd, pålägg, grönsaker, kakor, juice, kaffe m.m . Älskade att tassa nedför den gistna, knarrande trappan om morgonen för att äta frukost i matsalen med väggar målade i mjuka terracottafärger, solens strålar som sirlade in genom de små fönstren gav rummet ett helt magiskt morgonsken. Utanför gassade redan hettan och Nafplions kattungar klättrade förtjust i klängväxterna på muren mitt emot. Från högtalarna strömmade stillsam jazz. Ett mycket behagligt sätt att starta dagen på.

I Nafplion hade jag stämt träff med en känd Forumskribent och vi hade en fantastisk kväll med middag nere vid hamnen. Det är alltid alldeles underbart att träffa människor man klickar så bra med på en gång och som man har så mycket gemensamt med trots att man aldrig tidigare träffats. Jag hoppas vi ses igen vid mitt nästa Nafplionbesök. Har man svårt att få in Nafplion i sin resrutt på Peleponnesos av någon anledning, så går det utmärkt att ta en wekeend dit. Bussen från och till Aten går ofta, även på söndagar och resan är kort.

Efter tre dagar lämnade jag Nafplion. Tog buss till Isthmus bussterminal (tar ca en timme). Biljett inhandlas i biljettautomaten som finns utanför stationen. Tror priset låg på runt 4 euro i runda slängar men minns inte alldeles säkert.

Bussresan till Isthmus är behaglig och luftkonditioneringen fungerar utmärkt. Tog sedan bussen som gick klockan 13.00 från Isthmus till Kalamata. Biljett inhandlas vid disken på busstationen. Efter momshöjningen så tror jag nu priset för en enkel biljett ligger på ca 16 euro. Bussen var fullsatt och jag hade bett om fönsterplats för att kunna se ut över landskapet (bussarna på de längre sträckorna har numrerade sittplatser). På vägen passerar man olivlundar och bergstoppar om vartannat. Det är en vacker bussresa som tar ca 3 timmar (då åkte jag inte expressbuss utan vi stannade till i Tripolis och när vi närmade oss Kalamata, även i många småbyar). Observera! Det finns inga toaletter på bussen. Kisspaus blir nog svårt att deala till sig med chauffören så var kissad och klar när du kliver på ;)

Väl framme i Kalamata så fick jag vänta tre timmar på bussen som skulle ta mig till Kardamyli. Jag slog mig ned på serveringen inomhus och köpte en paj och en kaffe. Det är roligt med stationer av olika de slag. Både här i Sverige och utomlands. Det är så kul att titta på alla som passerar.

Taxi från Kalamata till Kardamyli kostar runt 50 euro kan jag avslöja för den som hellre vill åka bil. Först tyckte jag det lät mycket men då jag väl satt på bussen på den kringelkrokiga bergsvägen förstod jag varför. Bussen tog oss längs med och över djupa raviner. Vi tuffade på bland höga berg på slingrande vägar med hårnålskurvor (på sina ställen) där enda förvarningen till/från mötande trafik var ett idogt tutande. (En vän till mig som bor i Kardamyli berättade att han aldrig kör den vägen efter mörkrets inbrott. Det är mycket lätt att förstå varför. Dessutom, berättade han, så bildas det ofta dimma över området om kvällarna.)

Jag fick sällskap av en grekisk dam på bussen som var bofast i Aten men hade sitt sommarhus i grannbyn. Vi hade ett långt och trevligt samtal och det hela slutade med att jag fick hennes telefonnummer och lovade att ringa nästa gång jag kom till Aten. Hon ville bjuda hem mig på middag sa hon. När vi var högt högt upp bland bergen sa hon plötsligt; - ”Titta. Kardamyli”

Hon pekade ned mot en liten by som låg långt där nere vid vattnet. Något klack till i mig. Detta var den allra första gången jag såg Kardamyli.

Resebrevet fortsätter »