Öluffa till Tinos, Syros och Andros. Del 2.

Lite bergsklättring, kräver jag. Vandringen upp till Exombourgo är inte särskilt lång. Man kommer väldigt högt upp med bil, men det blåser rejält den dag vi går upp. Lite läskigt med kastvindar som skulle kunna få en att tappa balansen.

Michelingubben.

Favoritstranden Kolymbithra åker vi till två gånger. Det finns två stränder där, en med tavernor, solstolar och dusch, en med kantina med tillhörande frigående åsna och lite mer slacker-surfar-stil. Här är det enorma vågor. Jag väljer att sola på stranden; vill inte riskera att bli knockad av de havssköldpaddor som enligt Kalimera-guiden ska finnas…!

Möte med åsna.

Under en av bilfärderna uppstår en Snillen spekulerar-diskussion angående duvslagen. Vad användes de egentligen till? Kanske för att locka till sig brevduvor som transporterade meddelanden mellan öarna med Tinos som en centralpoststation? Det är en spännande teori, men den stämmer inte. Duvorna var förtjusta i duvslagen, men man åt upp dem. Duvbajset användes också som gödsel.

Duvslag...

... av olika slag

Vi besöker många byar: Kambos, Kardiani, Panormos, Pirgos, Volax... Min favorit är nog byn Agapi, het och stilla på eftermiddagen.

Utsikt från tavernan i Agapi.

Familjen tjuter när jag nämner ännu en by och ännu en som ska vara fin och sonen säger med en viss portion ironi: "Kalimera-Janne skrev säkert att det var en av de finaste byarna han någonsin sett…!"

Frågan infinner sig: Kan man få nog av pittoreska byar? Det är nog bäst att nöja sig med några få byar och tillbringa ordentligt med tid i dem. Det går ju dessvärre inte att fika i varje by och äta på varenda taverna, hur gärna man än skulle vilja...

Tinos på Kalimera »

Resebrevet fortsätter »