En dag i Chania. Del 2.

Efter en mycket lång och god lunch av just som jag sa Stifado känner jag mig mycket mätt och lite lagom mysig. Några tuggor utav min mans Moussaka slank också ner. Jag vill gärna poängtera att det kan vara riktigt trevligt att sitta på dessa tavernor runt hamnen, alla är inte bara ute efter din plånbok. Servitören såg till att vi trivdes och pratade med oss så fort han kunde. Efter den första karaffen vin kom det snabbt in en till ”on the house” med efterföljande Raki och Ouzo, dessutom söt kaka och fruktfat. Det kändes som om de aldrig ville vi skulle gå därifrån, fastän stället var totalt fullt. Jag försöker tänka på vad det hette men minns inte namnet, tavernorna ligger ju så tätt där.

Men den smala trappen upp till toan och värmen där glömmer man inte i första taget. När vi till sist promenerar därifrån passerar vi ett skyltfönster som mycket väl speglar våran sinnes stämning just då. Glada och uppsluppna som man gör efter en grekisk lunch. Den som gjorde dessa figurer måste ha haft väldigt roligt. Alla figurer är mycket unika i sin roll där på glashyllan. Precis som vi alla är unika i vår värld.

En klassisk bild som kunde vara var som helst i världen, men den är inte det. Det här är på en gata i en gränd i mitt älskade Chania. Så enkelt men så otroligt vackert. Ett bord och två stolar i den igenkännande blå färgen som genomsyrar hela Grekland. Kanske den är ställd där för att vila en gamlings trötta ben, eller våra lite mysigt vingliga lunchben.

Då jag står och betraktar denna enkla grupp tänker jag varför vi här hemma (nästan) alltid undviker klara skarpa färger. För uppriktigt så behöver vi verkligen färg här uppe i det kalla nord. Vilka festliga kontraster det kunde bli mot allt det vintevita. Här hemma så säger folk att jag är färgstark?? Men runt medelhavet så smälter jag in och ingen kan gissa att jag är svenska.

Grekland är också fullt av Amforor, många nya men också massor av antika som ännu inte upptäckts eller kommit upp till ytan. Ett handgjort krus där man förvarade vin, olja och även kvarlevorna av dem som en gång tidigare gått på samma stränder som vi gör idag. Jag var tvungen att kika in och se alla små kopior. Råa i ytan men med ett angenäm tilltalande form. Då jag rör mig bland dessa gator så kommer många affärs idéer upp i mitt lilla huvud. Åker man runt på Kreta, samt att man tid och möjlighet så finns det en oändligt många ställen där man kan stanna till och köpa med sig något krus. Helst av allt önskade jag att det fanns transportmöjlighet att få hem en eller två utav de större amfororna till en ringa kostnad.

Vi stannar en stund framför ett i Greklands och Chanias alla vanliga fruktstånd. Men för mig nordligaste nordenbo så känns ändå solvarma persikor alltid något speciellt. Nektariner, meloner och inte minst Grekiska tomater. Den sötman som finns i dessa röda välsmakande grönsaker gör att jag nämner dem som frukter. Även om vi får mycket fina tomater här uppe i norr så kan de inte mäta sig med Kretas tomater. Och apelsinerna, halleluja varje vinter väntar jag med andakt över de första exporterade apelsinerna från Hellas. Juldagen i år pressade jag och min man var sitt halvt liters glas med apelsiner från Grekland och vips så stod vi där framför ett alldeles vanligt fruktstånd i Chania i vår fantasi.

När vi fann denna slitna rostiga dörr så blev jag glad, konstigt men ändå inte. Vem skulle inte vilja ha tillgång till inträdet till det som finns innanför denna dörr? Kan vara en fantastisk våning med alla faciliteter du kan önska dig. Eller en enkel traditionell våning av typiskt grekiskt slag. Nr 74 hade passat utmärkt som min postadress och en takterras så man hade utsikt över hela Chania stad. Det som alltid är fascinerande med dörrar är att de ger en ett löfte om något, något hemligt och outtalat. Jag har fotograferat många dörrar genom livet och fortfarande så ger de mig samma känsla, tänk att få öppna den lite på glänt. Precis så lite så man kunde kika in och se vad som döljer sig bakom denna dörr.

Mot slutet av våran vandring så råkar jag höja blicken uppåt. Jag får se ett undrebart gammalt fönster med väderbitna fönsterluckor. Vi börjar av en slump att prata om Spinalonga. Undrar om någon stod där vid fönstret och upplevde den tragedin den fasansfulla sjukdomen gav. Kanske den som en gång själv stod där drabbades av Spetälska som var förödande både kroppsligt och själsligt bland de Kretensiska släktena.

Förra sommaren som vi tillbringade på Kreta så läste jag boken Öja av Viktoria Hislop. Den var en välskriven och helt fantastisk bok. Varför jag valde att läsa den på norska var helt enkelt att min man är norrman och jag tränar upp språket med att läsa norska. Men tillbaka till fönstret så tyckte jag att det var en härlig kontrast mot allt vi ser.

Denna bilden är varken vacker eller tilltalande. Den är bara en bild på massor av färger. Vi vill avsluta våran vandring denna gång med en mängd av drömfångare. Tanken då jag såg dessa var att vem du än är och vad du än drömmer om så låt i alla fall en liten del av dina drömmar bli verklighet. Det är bara du själv som bestämmer vad som blir verkligt och vad som får stanna i drömmarnas land. Då jag gick in i butiken och lät alla fjädrar och tunna små plattor dansa mellan mina fingrar så gav dem mig i alla fall en dröm om att få förmedla en liten tur i en alldeles undrebar stad på Kreta. Ön för de som drömmer och önskar, fantiserar och upplever. Just nu så växer längtan dit igen mer än någonsin…

Hälsningar Myssa

Kreta på Kalimera »

Börja om »