Min resa till Skopelos och Alonissos. Del 1.

Det var inte Mamma Mia filmen som fick mig att välja Skopelos. Den tyckte jag bara var fånig. Nej, det var för grönskan, litenheten, den vackra staden och avsaknaden av partyliv och hotellkomplex. Jag hade lusläst Jannes E-guide och förväntningarna var höga. Resan var min och sonens första utlandssemester, också min första charter. Men vilken vecka det blev! Tack farfar för arvet!

Först vill jag visa er vår utsikt från balkongen. Det är från en tidig morgon, pojken sover fortfarande och allt är stilla. Vi bodde på Denise, ett enkelt hotell med trevlig personal och pool. Poolen var viktig, hade lovat sonen det, den var visserligen iskall, men han var nöjd.

Utsikten från vårt hotell.

Första kvällen åt vi middag på detta mysiga torg. Efter en lång resa var det en smått förvirrande känsla att sitta tunnklädd ute. Alla nya dofter och främmande ljud. Vi åt kalamares och tsatsiki.vilket var mycket gott. Eftersom min sjuåring inte åkte till Grekland för att sitta på restaurang, så blev det inte några långsittningar på de fina restaurangerna. Vi provade lite olika, både nere vid hamnen och inne i stan. Men jag kom fram till att den bästa maten fick vi på den där stökiga gatan där man kan hyra bil och fyrhjuling. På två olika ställen där åt vi den godaste maten med den där extra kärleken till matlagningen.

Första middagen åt vi här.

Det visade sig att bussförbindelserna inte var de bästa så här i början på säsongen. Så jag slog på stort och hyrde bil fem dagar av sex. Vilken frihetskänsla det var att åka runt och upptäcka denna vackra ö på egen hand. Sonen var kartläsare. Vi tog det lugnt, körde som fortast i 50 km/tim p g a smala slingriga och branta vägar, ibland grusvägar. Men vem har bråttom i ett så vackert landskap?

Visst är det vackert?

Olivträd, inte visste jag att de var så vackra. Knotiga gamla stammar, korta, förvridna grenar inte alls högresta eller pompösa. Men vilka färger, vilket uttryck! Jag älskar dem och jag älskar oliverna, oljan, tvålen...

Olivträd.

Det här var nog de största getter jag sett. Vi fick vänta en stund tills de behagade flytta på sig. Men vad gjorde det? En annan dag blev vi jagade av några hästar som rymt hemifrån. Sådana här små äventyr är perfekta för mig och en sjuåring.

Getter längs vägen.

Det framgår inte här så bra kanske, men det var mycket blommor på ön. Sedan var det något med ljuset och den ständiga närvaron av havet. Och alla lukter, pinjeträd och olika kryddor.

En av alla vackra utsikter längs vägen.

Skyltar i andra länder tycker jag är kul. Den här är tydlig i sitt budskap. Vi såg ett mindre område som brunnit, antagligen för några år sedan.

Tänk på brandfaran.

Resebrevet fortsätter »