Lata dagar i Vathy på Sifnos. Del 1.

Blir man en bättre människa nära havet? Löjlig fråga, förstås. Men jag funderade i de banorna när jag just tillbringade ett par veckor i Vathy på Sifnos.

Befinner man sig så nära havet som man hela tiden gör i Vathy så ligger det nära till hands att hamna i grubblerier i frågan – lustfyllda grubblerier. Att hisna varje gång man råkar slänga en blick genom de öppna dörrarna och fönstren – det gör något med en. Något väldigt bra.

Jag skulle inte alls bo i Vathy. När jag redan i december köpte biljetten till Aten, med målet Sifnos, så skulle jag naturligtvis tillbaka till Faros där jag hade en så underbar vistelse i maj/juni förra året.

Men fem-sex veckor innan resan började jag fundera. Av någon anledning hade en av mina bilder från förra året poppat upp i medvetandet och jag kunde inte få den ur skallen. Det var den här, från en lunch på taverna Okeanida i Vathy. Jag kallade den min längtansbild. Utsikten är mot Taxiarchis, kyrkan-mitt-i-byn vars båda kupoler jag aldrig kunde se mig mätt på, de liksom sökte ljuset och var alltid vitare än allting annat:

Så på grund av den bilden så bytte jag fot. Tydligen kan även en ovanligt förändringsobenägen trygghetsknarkare go wild and crazy. Jag bestämde mig för Vathy i stället.

Det första jag gjorde vara att komplettera förrådet av flip-flops.

Vis av erfarenheter från Indien och Thailand så har jag lärt mig att flip-flops är inget mode när det gäller strandliv, de är en nödvändighet. Så jag hade med tre olika par. Allt man gör i Vathy gör man nämligen på stranden, där finns ingen väg. Man parkerar utanför byn, sen traskar man stranden upp och ner för att bada, äta lunch, äta middag, flanera osv. (En del boende kör med sina bilar över stranden då och då, men det är sällan, åtminstone nu när jag var där).

Så när man ska visa hur det ser ut i Vathy så kan det uppfattas som lite enahanda. Det är nämligen ”bara” det här det handlar om, hela tiden. ”Bara” detta:

Jag älskade det. Det gjorde dock inte att jag stannade i Vathy hela tiden, då hade det nog blivit enformigt. Jag hade moped åtta dagar av tolv så jag gjorde utflykter – men sedan var det alltid lika härligt att åka hem till Vathy.

Resebrevet fortsätter »