Korfu - ett personligt resebrev

Vi låg länge i kö för att gå ner. Cirklade över öarna medan natthimlen mörknade. Morgonen kom med blommande buskar och vackert väder.

Mitt hotell ligger i byn Gouvia, inte nere vid affärsgatan och stranden utan ovanför den trafikerade leden som löper ända från Kerkyra stad och vidare norrut mot Gouvia och Dassia. Det har sina orsaker att jag valt att bo här. Det finns ingen pool och ingen luftkonditionering men det är nära till ett stort varuhus och en grönsaksaffär och så är det bara backen ner till busshållplatsen. Det är enkelt men rent och kostar inte skjortan. Hotellet heter Villa Rosa och är en bra utgångspunkt för mig som vill förflytta mig en del. Det hör till saken att jag reser ensam och inte vill fastna i någon familjefälla som är svår att ta sig ifrån.

Medan mina hotellgrannar sover väntar jag på bussen. Får oväntat lift av en ortodox präst som några meter längre bort plockat upp en gumma vid vägrenen. Trots sin urmodiga klädsel är detta en modern engelsktalande prelat med stereo i bilen. Visserligen med kyrkomusik ur högtalarna men han har säkert fler kanaler. Han förmedlar frågor från gumman som är mycket nyfiken på mig, främlingen, och jag upplever en välvillig inställning och lust att ta del av mina förehavanden. I nästa stund berättar han om mumien som finns i St Spiridon kyrkan i staden. Som tas fram och bärs i procession fyra gånger om året. Ej trakterad av mumier förklarar jag att jag är på väg till busstationen för vidare transport till sevärdheter. Intill saluhallen blir vi avsatta, gumman och jag. Hon styr stegen mot de gapande fiskarna på torget, jag i motsatt riktning, bort från kyrkan och mumien.

Jag är på väg till halvön Kanoni. Platsen där det står en kanon och som turisterna trots den tidiga timman klänger på för att avfotograferas.

Jag har klivit på bussen vid San Rocco. Hållplatsen ligger mitt emot polisstationen ett stycke ned på en aveny med stora gröna träd som skuggar trottoaren. Överallt hörs kuttrande duvor.

Under en vindlande färd på hårda säten - genom smala gränder, upp och ner, hit och dit passerar jag fallfärdiga byggnader som är svåra att avgöra om de utgör antika minnesmärken eller bara är bostadsruckel. När vi gör ett stopp hörs fiolmusik strömma ut ur ett öppet fönster. Någon gör sina övningar och huset är uppenbarligen bebott.

Jag går ner för den långa trappan till havsnivå och ut till det lilla vita klostret. Klostret heter Vlacherna och ligger bedövande vackert i en blånande bukt. Nunnorna är som bortblåsta men man finner en souvenirshop. Det kan ha att göra med de vrålande stålfåglarna som har sin inflygning ovanför taknocken. Böner göre sig ej hörda upp till himmelen. Det går små båtar i pendeltrafik till den lilla trädbeklädda ön ett stenkast bort och som går under det föga smickrande namnet Musön. Det är söndag och befolkningen blandar sig med turisterna. Från den smala gångbron som löper tvärsöver bukten till Perama kastar en äldre man ut ett fiskenät och hoppar själv i efteråt. Här ser man också vita hägrar lugnt vada omkring medan flygplanen hämtar och lämnar sin last av solhungriga nordbor ovanför deras smala halsar.

Det är lätt att gå vilse i Kerkyra stad. Det finns gamla judiska kvarter som är fullkomligt omöjliga att hitta rätt i men lättast är det om man följer ett större stråk och inte viker av, fast då går man samtidigt miste om de där små affärerna och bjäfset. Jag valde att vika av. I ett gathörn finner jag en väldig karaff med öns speciella likör kumquat som är gjord av bären med samma namn. Från en liten kran kan man förse sig med smakprov av den starkt gula drycken. Det gör man och vandrar vidare med snedsteg i hettan. Över de otaliga kyrktornen svävar svalorna och nedanför den gamla befästningen glittrar det blå havet.

Som förstagångsbesökare kanske man inte väntar sig den grad av kultur och historia som finns på ön. Åtminstone inte om man tänkt sig hamna på en badö. I Kerkyra stad finns muséer med mycket respektingivande samlingar och åtskilligt att se för den intresserade.

Det regnar en dag. Lätta skurar från en blå majhimmel med drivande moln. Palatset Achillon ligger insvept i fräsch grönska med utsikt över ett landskap med cypresser, blommande buskar och små vita byar på avstånd. Det är här scener från "Ur dödlig synvinkel" har spelats in. Någonstans här har han stått, Bond, och uttalat sina inövade repliker och någonstans på ön har scenen med biljakten och alla rullande nötter spelats in. Jag ser inga nötter, däremot orange apelsiner i klungor i träden.

Blir jag en duva i nästa liv kommer jag att bo på Korfu. Och det är inte uteslutet annars heller.

/Andrea

Korfu på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera