Dagbok från Egina. Del 1.

Lördag 13 september
Flyget gick redan kl 6.00 från Arlanda och vi var framme på Athens flygplats Eleftérios Venizélos 10.30, lokal tid. Vi taxade in nära ankomsthallen och slapp därför de där oändliga transportbanorna som får en att känna sig som om man är med i en konstnärs videoinstallation. Vi hade beställt transfer och fick nu transport med en ganska skraltig buss till Pireus där vi fick vänta en timme på en Flying Dolphin som skulle ta oss till Egina. Utanför Pireus låg uppankrade fartyg och väntade - förgäves - på bättre tider. Vi har sett dem förut och Svågern, som kan sådant, visste berätta att de är gamla enkelbottnade båtar som inte får användas i lasttrafik längre. Kan just undra varför ingen för bort dem och skrotar dem.

Egina stad mötte oss med sin Kolóna - en kulle med rester av ett Apollotempel - och sin hamn med den lilla kyrkan Ágios Nikólaos. Tänk att få komma till Egina igen! Återseendets glädje blandades med förväntan på nya upplevelser. Nere på kajen stod Adónis och mötte oss sex som kommit med Apollotransporten. Fyra skulle till Danaï och två till Agía Marina på andra sidan ön. På Danaï hade vi bott förut och nu fick vi rum på tredje våningen, men en trappa upp. Arkitekturen på grekiska hotell är klurig.

Efter uppackning gick Svägerskan och jag de branta trapporna ner till stenstranden nedanför hotellet. Stenbryggan lutade mer än vi mindes. På bryggan stod en synnerligen halt solstol i vit plast.

När vi var här för fem år sedan brukade vi klättra ner i vattnet från bryggan, men nu hittade vi några klivstenar i strandkanten. Skulle vi våga gå i? Fanns det sjöborrar? Bottenundersökning! Ja! Det svarta på stenarna var håligheter och inga borrar. Och vilket bad. På andra sidan viken reste sig Kolóna, utanför stävade färjorna på väg till och från Pireus och ännu längre bort såg vi silhuetten av Agkístri och bergen på Pelopónnesos. Vattnet var varmt, uppåt 30 gr, och klart.

Middag åt vi ner i hamnen på "Aréti". Stifado på kalv, païdákia med skordaliá och tzatzíki. Vi kom hem redan kl 20. Danaï ligger vid landsvägen en kilometer från hamnen. Går gör vi gärna och en grekisk middag kräver nästan en promenad efteråt. Men ficklampor var ett måste.

På hotellet dukades det till fest. Det skulle bli dopkalas runt poolen med vita dukar på borden och blå ballonger. Vid 21-tiden var grillen i gång och kyparna sprang härs och tvärs över gården. Grekisk popmusik dånade ur högtalarna och gästerna började droppa in. Vi somnade trots allt - vi hade ju varit vakna sedan kl 3 på morgonen. Men vid 23-tiden vaknade jag av grekiska dansrytmer och smög mig ut på balkongen i mörkret och tjuvkikade på festen.

De äldre männen dansade och de dansade så som bara greker kan. De bjöd in varandra, utmanade med hopp och klacksparkar och volter i luften. Den äldste av dem böjde sig bakåt som i limbo och gjorde sin luftvolt gång på gång, med litet hjälp av de andra. Man såg för sig den yngling han en gång var! Kvinnorna och flickorna lockades till långdans, löste av varandra och lät dansen bölja fram och tillbaka. Och så började en ensam man dansa, avvaktande, inte vackert, som om han lyssnade inåt, utlämnande, Han gjorde djupa knäböjningar, nuddade marken och reste sig med händerna mot bröstet, nästan som vid Triságion. Jag satt länge på min balkong.

Söndag 14 september
Sömnen blev kort, det var varmt i rummet, men inte en mygga hade stört. Jag vaknade tidigt och väntade in morgonen på balkongen. Vid 7-tiden tröttnade jag på att vänta på att Maken skulle vakna och gick ner och tog mig ett dopp i poolen. Efteråt såg jag skylten som förbjöd allt bad före kl 09.00. Så´n tur att jag hann bada först! Vi åt en snabb frukost i Danaïs inglasade frukostrum och gav oss sedan i väg längs den övre vägen ner till hamnen där Panagíakyrkan ligger. Den 14 september är en festdag, Ýpsosis tou Timíou Stavroú, Det Sanna Korsets Upphöjande, den sista sommarfesten. Man firar att Helena, Konstantin den Stores mor, återfann Kristi kors i kullen vid Golgata år 320!

Denna dag klär man ett kors med basilikakvistar (den kungliga kryddan) och alla får med sig en välsignad kvist hem. Kyrkan var full av människor i alla åldrar, prästen var ung och allvarlig, men log mot de barn, som fördes fram av sina föräldrar. En grupp kvinnor läste högt och taktfast med i både Trosbekännelse och Fader vår - förmodligen uppmanade av o papás att ta ansvar för detta - annars brukar det mest vara männen som hörs i hymnerna i liturgin. Maken och jag gick också fram och fick var sin basilikakvist och agapebröd. När vi gick hem och kom förbi fruktbåten i hamnen gav jag kvinnan, som sålde, en bit av brödet och hon böjde sig fram, nöp några blad från min basilikakvist och kastade bladen över sina varor. Så druvor och fikon blev välsignade de också. När jag kom hem till vårt rum satte jag basilikakvistarna i vatten och de slog rot. De klarade sig sedan ända hem till Linköping och tog sig i den blomkruka jag planterade dem i. Men vintermörkret blev för mycket för dem - de gav upp och kommer aldrig att växa i mitt trädgårdsland.

Måndag 15 september
Frukost på glasverandan. De blå blyblommorna fyllde trädgården utanför. Det var fortfarande varmt, 38 gr. Vi tog ett långt bad och gick sedan ner på sta´n för att hitta en koureío. Men frisören hade tagit långledigt. "Kommer efter helgen" stod det på lappen på dörren, och det hade han alltså inte gjort. Så vi fortsatte till "Maïstráli" nere i hamnen och åt fisk och skordaliá innan vi återvände hem. Det var för varmt för att röra sig så vi sov bort eftermiddagen, läste ett tag innan vi gick ner till stranden och lade oss i vattnet för att kyla ner oss. Vi stannade på hotellet resten av kvällen. Åskan mullrade på avstånd.

Tisdag 16 september
Luften var friskare denna dag och det blåste. Temperaturen hade sjunkit till 28 gr. Efter frukost tog vi oss ett snabbt bad. Över oss flög några storkar, som hade sitt bo i en stolpe på baksidan av hotellet och ute på havet gick en konvoj av tre segelbåtar på väg in till Pireus. Trots förlig vind gick de för motor. Vi gick ner till sta´n för besök hos en optiker för att köpa solglasögon och fortsatte sedan till fruktbåten för att inhandla druvor till kvällen. Maken såg längtansfullt på fikonen, stora, blå, immiga. Jag bad att få några stycken och den glada frukthandlerskan fyllde en stor påse innan jag hann säga stopp. Jag tycker att färska fikon är överreklamerade. Dyra är de i alla fall. I en hörna längs gågatan som löper parallellt med hamngatan, köpte vi tirópites och pítes med zámpon. Tillsammans med Mythos blev det en god lunch på svågraparets balkong. Där fanns skuggan.

När det var dags för eftermiddagsbad hade havet lugnat sig och vattnet var skönt att simma i. Förutom oss var bara en ung pojke nere och badade. Över oss svävade en av storkarna och Svägerskan bekymrade sig för hur den skulle överleva i torkan. Fick den mat? Hittade den några grodor?? Och vad storkarna på Egina lever på vet vi ännu i denna dag ingenting om, men det bodde storkar i nätkorgen på stolpen bakom hotellet redan för fem år sedan. Då var de två, nu var de tre. Adonis berättade senare att det var samma par som bodde där året om och att de fick en unge varje vår.

På kvällen gick vi ner till "Aréti" och åt middag.

Onsdag 17 september
Med buss 9.50 till Perdika, fiskebyn längst i söder. Byn var sig lik, men vid vägen mellan fisketavernorna och klippbadet hade någon byggt parhus till försäljning. Tänk att ha ett litet hus i Perdika. Lättillgängligt från Athen. Hela släkten skulle kunna vara där i omgångar. Ack, vackra drömmar, aldrig realiserade! Det kommunala badet i Perdika är något alldeles extra tycker vi, som älskar att simma utan att få en sandlåda med oss hem. Två bryggor sticker ut från klipporna med lagom simavstånd emellan. Badstegar finns att gå ner på om man inte vill dyka. Det finns gångbanor för ömtåliga fötter och uppmurade bänkar att sitta på. Och allt smälter in i miljön.

På en av psarotavernorna ovanför hamnen åt vi årets tsipoúres, utvalda från köket och nygrillade.

När vi for hem med bussen såg vi att det hade blåst upp. Ett par från samma hotell som vi hade också åkt på utflykt men stannat på halva vägen vid Marathónas och där hade det blåst så mycket att de inte kunnat gå i vattnet. På kvällen trotsade vi ändå kulingen och gick ner till sta´n och tog en toast och en Mythos bakom vindskyddet på en av barerna i hamnen. Vi gick övre vägen hem. Månen tittade fram mellan de vinddrivna skyarna.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera