Amorgos, Donoussa, Schinoussa & Naxos. Del 1.

6/9 Lördag Stockholm - Pireus
Väckarklockan ringer kl 04.15. Stiger upp och gör de sista förberedelserna. Färden till Arlanda går smärtfritt men köerna vid incheckning och säkerhetskontroll är milslånga.

Flygningen går med flygbolaget Lot, vilket innebär byte i Warszawa. Ombord på planet är en mix av hemvändande polacker, ett svenskt svensexegäng samt en och annan öluffare. Brudgummen in spe bär ögonbindel och har en ipod i öronen. Han har enligt uppgift ingen aning om var han befinner sig eller vart han är på väg. Måhända en metafor för äktenskapet. Byter plan i Warszawa och lämnar svensexegänget åt sitt öde. De säger sig vara på väg till gyttjebrottning.

Landar utan missöden i Atén. Det är bara det att min normalt mycket stiliga höstjacka börjar kännas lite malplacerad i middagshettan. Dags att hämta baggaget. Det är försvunnet. Går då till disken "Luggage tracking" och beskriver i korta ordalag vår situation för en grekisk gentleman. Det är tur att gentlemannen inte förstår de finska svordomar med vilka Päivi kryddar redogörelsen. Dessa svordomar är ju med rätta fruktade ända sedan Kalevalas dagar. Hur som helst så berättar gentlemannen att väskorna, vid omlastningen i Warszawa, inte fått plats på planet. Man fraktade nämligen samtidigt en jättelik hundbur med en jättelik hund. Detta är dock inget problem, hävdar gentlemannen, "Väskorna kommer med nästa plan inatt och vi kör ut baggaget till Ert hotell".

Vi förklarar då att vi är öluffare som reser över der Egeiska havet dit vindarna bär och att vår nästa destination är Amorgos. "Inga problem" säger gentlemannen "Lot skickar väskorna till Amorgos med första morgonbåt" Vi drar oss tillbaka till en bar på flygplatsen för att diskutera situationen över en Heineken. Grundfrågan är hur positiv människosyn man har. Är det möjligt att polacker och greker i samverkan klarar av att spåra upp väskorna i Warszawa och därefter med gemensamma insatser transportera dem till Amorgos? Ja, säger jag. Aldrig i h-e menar Päivi. Efter en kort kraftmätning vinner ja-linjen. Beslutet blir att ta en buss till Pireus och en biljett till en nattbåt till Amorgos. Det må bära eller brista. Återstår inget annat än att stuva ner höstjackan i handbaggaget där jag förvarar dagboken, en guidebok samt reskassa och biljetter. Med denna packning beger vi oss nu till Amorgos.

Tillbringar aftonen i Pireus hamn. Undrar om det finns en tristare plats på denna jord. Båten avgår långt, långt bort i hamnen. Tar en buss. Ingen vet var vi ska kliva av. Till slut hittar vi platsen och Blue Star Ferry 2 löper in. Nu vidtar ett ordnat grekiskt kaos när den enorma båten töms på sitt innehåll och fylls på med avgående resenärer.

7/9 Söndag Pireus - Amorgos (Katapola)
Båten avgår vid midnatt. Jag sätter mig i en flygplansfåtölj och försöker sova. Framför honom är en TV med TV-shop där man försöker sälja det ena träningsredskapet mer bisarrt än det andra. Detta resande är så långt från det fria öluffandet man kan komma. Päivi sätter sig dock i den finaste däckbaren hon någonsin sett, njuter av den varma ljumma luften, havet och stjärnorna över ett glas vin innan hon intar plats i fåtöljen.

Kl 05:35 lägger båten till i Katapola på Amorgos. Sätter oss på en stängd taverna och väntar på att kommersen ska komma igång. Det finns i varje fall inget tyngande baggage att släpa på.

Kl 07:00 öppnar ett kafé. En yrvaken servitris serverar frukost. Vid niotiden upprättas kontakt med personalen på hotell Eleni. Det enda rum de har är en svit för 55 €. Efter allt vi gått igenom orkar jag inte gå ner på byn för att leta efter billigare rum så jag slår till.

Ringer flygbolaget som hävdar att väskorna återfunnits och att de kommer att skickas till Amorgos hamn kl 15. Jag förklarar fem gånger för, den uppenbarligen unga, damen att det finns två hamnar på Amorgos. Samtalet avslutas med "Vi hör av oss när vi vet mer". Dottern på hotellet menar att det inte kommer några båtar kl 15.

Kl 12 kommer Speed Runner 2 in från Pireus. Vi går ner till hamnen för att ställa några frågor till hamnpolisen om färjetrafik i allmänhet och baggagetransporter i synnerhet. När båten precis löpt ut börjar jag formulera min fråga. Samtalet avbryts av ett äldre grekiskt par som kommer rusande från en närbelägen taverna. Kvinnan kräver att båten omedelbart ska komma tillbaka för att hämta dem. Hamnpolisen anropar kaptenen på sin bärbara VHF. Det uppstår en verbal kraftmätning med i ena ringhörnan ett Grekland som knappast finns längre. Ett Grekland där tidtabeller mer var att betrakta som rådgivande ungefär när det var lämpligt att sätta sig på tavernan och inta sin måltid i väntan på den försenade färjan. Det gamla Grekland representerades av det äldre paret. I andra ringhörnan fanns det nya Grekland med båtar som går i 40 knop och avgår och anlöper sina destinationer med minutprecision.

Det nya Grekland representerades av kaptenen på Speed Runner 2. Kaptenen uppmanade via VHF paret att ta en taxi till Egiali som var fartygets nästa destination. Exakt vad kvinnan sade till kaptenen vågar jag inte spekulera i men det framgick att hon betraktade svaret som en oförskämdhet.

Kl fyra ringer jag flygbolaget och konstaterar att vi inte sett röken av våra väskor. De skulle ju ha varit här för en timme sedan. Nej, svarar den unga damen, väskorna kom till flygplatsen i Atén för en timme sedan. Plötsligt inser jag att vår nervositet beror på ett missförstånd. Sen är ju ganska märkligt att damen talar så dålig engelska att hon inte kan förklara var väskorna befinner sig vid vilket klockslag. Det kan ju inte vara min engelska det är fel på, skolad som jag är i språket av att ha lyssnat på låtar av både Hep Stars och Tages.

Kl fem ringer flygbolagskvinnan och säger att väskorna finns på Blue Star Naxos som anländer till Katapola kl 03.00 inatt.

Går ut på byn och äter middag. I väntan på baggaget kan vi inte motstå frestelsen att besöka jazzklubben som drivs av en italienare som vi kallar Speedy Gonzales. Han smakar flitigt av sina egna produkter och när notan för två stora Heineken ska betalas kostar den efter en hel del huvudräkning 5,47 €.

Kl 03.00 står vi nere i hamnen och väntar på båten. Har en pratstund med den nu mycket jovialiske hamnpolisen (han skulle precis gå av sitt skift) som berättar att båten kommer att ligga i hamn i tre timmar. Det är således ingen brådska. När båten kommer in försöker jag förklara mitt ärende för fem olika sjömän. Ingen begriper ett ord av vad jag säger. Jag hänvisas till fartygets reception tre trappor upp. Jag byter då strategi och går in på båtens bildäck. Min glädje är obeskrivlig när jag ser våra väskor stå där på en hylla. Jag tar dem utan formaliteter och går triumferande ut. Vi går hem till Eleni och firar den lyckade expeditionen med en retsina på balkongen.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera