Vår första resa till Grekland. Del 3.

Onsdag 7 juni
Moppen tankades och vi gav oss av norrut mot Egiali, Langada och Tholaria. Vägen dit bjöd på vacker utsikt över havet. Det fina med Amorgos är att var man än befinner sig så är havet nära! Vid Agios Pavlos stannade vi till en liten stund, fotade lite, Andreas kastade macka och jag samlade snäckor.

Färden fortsatte sedan mot Tholaria. En liten by som verkligen är liten! Trots detta gick vi nästan vilse i gränderna. Vi hittade till torget och såg ett gäng farbröder sitta och spela kort och slappa i skuggan. Hungriga var vi och räddningen blev Panorama Taverna. Ägarinnan var en rolig figur! Vi satt länge och väl och väntade innan hon med vaggande gång kom emot oss för att visa menyn.

Maträtterna rabblades upp på grekiska och endast ett fåtal av det som stod på menyn fanns att beställa. Vi bestämde oss för soutzokakia och tanten insisterade på att vi skulle ha tzatziki också så det fick det bli. Andreas passade på att gå på toaletten innan maten kom in och under tiden kom tanten tillbaka. Hon hade vid det laget förstått att jag kunde lite grekiska och berättade att hon hade väldigt ont i sina ben (detta förstod jag dock genom hennes gester). Sen klappade hon mig på armen och sa "ella" och menade att jag skulle följa med till köket. Där fick jag en tallrik i varje hand som jag själv fick bära ut! Återigen pekade hon på sina knän och sa att hon hade ont. När Andreas kom tillbaka berättade jag om händelsen och han bara skrattade. Vilken söt tant. Självservering! En sådan "service" hittar man bara här!

Efter maten åkte vi till Langada. Den här byn var, i våra ögon, mycket mysigare. På torget köpte vi en Cola i en liten supermarket. Idel glada miner över min tröja! Tanten bakom kassan kommenterade den och tyckte det skulle stå kalimera/kalinichta på fram-respektive baksida. Sedan promenerade vi runt i byn ett tag innan vi kom tillbaka till torget. Där satte vi oss på taverna Loza och tog något att dricka.

Torget i Langada på Amorgos.

Jag satt och bläddrade lite i Amorgos-guiden från Kalimera och hittade stycket om denna taverna och dess ägare Dimitris. Vi blev fundersamma och frågade servitören om det var han som var Dimitris. Mycket riktigt var det det! Han ville se på bilderna i guiden och sa att han varit på en hemsida som hette Kalimera.

När jag visade honom bilden på Janne i guiden sa han sig känna igen honom och frågade om vi kände honom. Nä, sa vi och undrade hur vi skulle förklara det på ett förståeligt sätt. Vi går runt med en guide och en tröja som representerar hans hemsida, men vi känner honom inte! Han tyckte nog det var lite knepigt. Vi fick oss en lång pratstund med Dimitris och han berättade om olika vandringsleder och fina utkiksplatser i närheten. Eftersom vi inte hade med oss några kängor så blev det inga vandringar på ön. Inte lönt att kliva rakt på en orm i bara sandalerna!

Vi åkte sedan ner till Egiali där vi solade och Andreas badade. Därefter gick vi i några affärer men sen fick vi bråttom hem för att hinna se solnedgången från Minoa!

Det var en guppig och ojämn väg upp till berget, men när vi var framme blev vi belönade med en fin utsikt över Katapola. Ett gäng foton togs på fornlämningarna, getterna och solnedgången. Vi delade en liten flaska mousserande medan vi såg solen sjunka i havet.

När vi kommit ner till byn igen inhandlades det en vinbutelj (typiskt grekisk i röd plåt, rätt ful men ändå charmig!) från järnaffären. Jag hade "baddisen" i åtanke men kunde inte med att fråga efter en sådan då jag inte visste vad den hette egentligen.

Någon timmes sittande på balkongen med spanande ner på hamnpromenaden blev avrundningen för kvällen.

Torsdag 8 juni
Vi åt frukost på Dodoni, caféet under det stora trädet på Xilokeratidi-sidan. Deras yoghurt med frukt, nötter och honung är så god!

Sedan åkte vi till Chora för att utforska byn lite närmre. På ett litet torg hittade vi en man med ett glas vin till sällskap som satt och band nya sitsar till de traditionella "greklandsstolarna". Vi ville absolut ha kort på honom, men var givetvis tvungna att fråga först. Han kunde ingen engelska och vi förstod inte vad han sa på grekiska men han pratade på ändå. Med gester visade han att Andreas skulle sätta sig bredvid honom så jag kunde ta kort på dem ihop. Hans vinglas var vid det här laget tomt, och som tack för att vi fick fota honom gav vi honom ett nytt glas vin. Han blev jätteglad!

Vi gick runt i byn i närmare två timmar. Det fanns mycket att fotografera! "Klumpen" gick vi aldrig in i, vi var bara utanför och tittade.

Grekernas uppfinningsrikedom när saker går sönder är helt otrolig. På denna moped hade avgasröret gått sönder och något ersatt det med en bit trädgårdsslang!

Vi lämnade Chora bakom oss och fortsatte mot Mouros beach, som var målet för dagen. Vilken otrolig utsikt över havet! Vägen ner var inte den säkraste. Man fick vara försiktig så man inte halkade på allt grus. Stranden var folktom sånär som på ett par som solade längst bort. Det fläktade knappt något alls, så vi tänkte prova på snorkling här men vågorna var lite för höga. Dessutom tyckte jag att det var för kallt för att bada. Andreas däremot var i vattnet länge och väl. Jag antar att jag är en riktig badkruka...

När vi ledsnat på att steka fläsk bestämde vi oss för att besöka den mysiga tavernan i Kolofana igen. I två timmar satt vi där och bara njöt i eftermiddagssolen. Så underbart och avskilt läge! Tyvärr ligger det lite väl avskilt; vi hade gärna spenderat en hel kväll där med en massa god mat och vin, men man måste ju kunna köra därifrån också!

I Katapola en stund senare lämnade vi tillbaka moppen och gick till rummet. Där fräschade vi till oss innan vi gick till färjekontoret och köpte biljetter. Imorgon skulle vi till Kofounissi på en dagstur! Sedan gick vi till Le Grand Bleu för att se filmen. Det var väldigt skönt att koppla av med varsin drink och försvinna bort i filmens värld. Tänk att de nöter på den filmen kväll efter kväll! Barägarna måste vara rejält trötta på den!

När filmen var slut gick vi tillbaka mot rummet, och vid busstorget stannade vi till och tittade på de stackars katterna som letade mat bland soptunnorna. Det var jobbigt att se dem, magra och smutsiga, så vi gick till närmaste supermarket och köpte en burk kattmat. Den la vi ut i en massa små klickar och det strömmade till katter överallt ifrån. Konstigt nog blev det inget slagsmål, inte ens ett fräsande, om maten utan alla åt i lugn och ro. Vi hade gärna köpt mer mat, men dessa katter är ju inte vana vid en massa mat så det skulle nog göra mer skada än nytta av att proppa dem fulla.

Efter mycket velande bestämde vi oss för att köpa en påse torrfoder som vi kunde sprida ut lite här och var. Det fanns ju fler katter! Sagt och gjort. På en annan supermarket hittade vi en stor påse Friskies för bara 4 euro! Billigt, tänkte vi och såg fram emot att göra fler kissar glada. Snabbt stängde och låste affärsinnehavaren efter oss när vi gått och åkte därifrån. Påsen kånkades ut och öppnades.

Oturligt nog hade vi inte läst så noga på förpackningen innan vi köpte den, för den visade sig innehålla kattsand! Vi gapskrattade båda två och gubben som sålde den till oss måste undrat vad ett par turister ska ha en säck kattsand till mitt i natten. Vi förstod nu varför han fått så bråttom hem!. Diskret dumpades påsen och vid det här laget var alla affärer stängda, så kissarna fick ingen mat. Men vi gjorde ett gott försök i alla fall!

Resebrevet fortsätter »