Kalimera - ditt fönster mot Grekland och de grekiska öarna.

ÖVÄRLDEN	FASTLANDET	INFÖR RESAN	UNDER RESAN	ÖLUFFA
OM GREKLAND	FORUM	E-GUIDER	BOKA HOTELL	SÖK

En långhelg i Aten. Del 2.

På hemvägen lät vi oss glatt lockas in i diverse souvenirbutiker och handlade litet småsaker. Jag köpte naturligtvis ett par elefanter. Och en kokbok, som utlovade 300 grekiska, traditionella rätter på svenska! Även ouzo inhandlades, innan vi drog oss tillbaka till hotellet för att ta en stunds siesta. Fast först läste vi en stund i min utmärkta kokbok. Det där med traditionella hade de nog tummat litet på för att få ihop till 300 rätter, för här fanns även med recept på stekta ägg. Jag vill inte verka petig, men så värst traditionellt grekiskt är det väl inte. Det där med ”på svenska” var ju också en sanning med viss modifikation.

Tydligen hade boken genomgått en maskinöversättning från engelska, och vi hade mycket roligt när vi läste den. Vad sägs om ”skramlade ägg”? Eller ”Purjolöspitta”? Fast man skulle faktiskt ha purjolök i den… Vi måste också ladda mobiltelefonerna, och letade en stund efter ett vägguttag. På de logiska ställena fanns det inte. Så då satte vi oss ned och började resonera. Så här: ”Vi är i Grekland. Det finns inget eluttag där det borde finnas ett. Var är det mest osannolika stället i rummet för ett eluttag? Det måste vara bakom garderoben!” Så vi drog ut garderoben, och givetvis kunde vi ladda våra telefoner där bakom...

Middagen intogs på restaurang Plaka, främst för att de hade levande musik. Vi blev visade till ett litet bord alldeles bredvid sångaren, så vi började prata med honom, och Riitta önskade massor av sånger, vilka han snällt framförde. Giannis hette han, och hade jobbat i Schweiz i ett par år med att sjunga på en grekisk restaurang. Han ville gärna jobba utomlands igen, så han frågade om det inte fanns några grekiska restauranger i Sverige. Så om det är någon som är intresserad av en duktig sångare, är det bara att kontakta oss. Vi fick namn, adress och telefonnummer…Maten var alldeles utmärkt. Riitta tog en Imam Bayildi, och jag en köttgryta med gratinerad aubergine, mums!!! Sedan satt vi kvar och lyssnade och sjöng med, tills det blev dags att samla ihop sig och fara iväg.

Redan halv tio kom vår beställda taxi, och vi berättade att vi skulle till Athinon Arena och lyssna på Dalaras och Remos. OK, sade chauffören, men litet senare hörde jag att han frågade i sin radio VAR någonstans Dalaras och Remos skulle sjunga. Athinon Arena, upprepade jag. OK, sade chauffören igen, och körde oss till Iera Odos… Men det var ju fel, det upptäckte även han. Så jag plockade fram sidan ur Athinórama och gav honom gatuadressen, och så fortsatte vi vår färd. Väl ute på rätt gata, fullkomligt kröp han fram med bilen och läste på gatunumren, och när han till slut svängde in på planen framför arenan, utbrast han förvånat: ”This is new!” Nåja, det gick bara på drygt 4 €, så vi blev inte direkt uppskörtade.

Vi hade fått besked om att vi skulle vara där klockan tio, så när vi kom dit tio minuter för tidigt, kunde vi inte få komma in på en gång. I stället blev vi mötta av en äldre herre, som tog oss runt på en liten promenad i hallen, medan han frågade varifrån vi kom – som alla vi mötte i Aten. Det visade sig att han hade varit i Sverige, så han gick fram till en av de många uppassarna och sa: ”Det här är mina goda vänner från Sverige. Ge dem ett riktigt bra bord!”. Och inte vet jag om det var därför, men vi fick faktiskt ett mycket bra bord.

Athinon Arena är en mycket stor konsertlokal, jag kan inte uppskatta hur många tusen personer som går in, men många är det… Först är det ett enormt golv framför scenen, där det står något hundratal långbord. Sedan är det balkonger i flera våningar, och på varje balkong står det många bord av olika storlek. Vi fick ett litet bord på första balkongen, med full utsikt över allt som hände på scenen. Jag förstår att vi fick en speciell tid när vi skulle inställa oss; det är nog det enda sättet att få in alla människor smidigt och utan trängsel. En stor flaska vatten stod redan på bordet, och vi valde att dela på en flaska vin för 90 €. Till det fick vi ett fat med frukt och ett med blandade nötter och mandlar. Sakta fylldes salen med folk. På scenen stod en discjockey och spelade blandad modern musik. Efter ett tag kom några ungdomar in och sjöng de senaste hitlåtarna.

Halv tolv kom de, äntligen, Giorgos Dalaras och Antonis Remos! Jublet kunde ha lyft taket. De började med att sjunga ett medley av sånger, där de gjorde varandras låtar. Till exempel sjöng Remos en sång från Dalaras’ senaste CD, ”To proaisthima”, och Dalaras tog tag i Remos’ mästerverk ”Etsi ksafnika”. Och när han klämde i med de höga tonerna mot slutet, baxnade till och med kräsna jag. Han KAN ju, grabben! Varför sjunger han inte så här bra annars, utan envisas med att gnälla genom näsan? Naturligtvis gjorde de även sin senaste duett, ”To mono pou ksero”, vilken även den ligger på Dalaras’ nya CD. Oj, så underbart!!!

Giorgos Dalaras och Antonis Remos i Aten.

Men lyckan varar inte för evigt. De gick ut, och ungdomarna kom tillbaka och gjorde några nummer. Så då passade vi på att uppsöka damrummet, vilket var något alldeles i hästväg. Här var det designat, minsann!!! Letade och letade efter spolknappen. Det satt en metallplatta på väggen, och jag tryckte överallt på den, framför, bakom, på sidorna... hände inget. Till slut upptäckte jag en liten gummibubbla på golvet, och trampade på den. DÅ spolade det! Sedan måste man ge sig i kast med tvättstället. I stället för kranar stack det ned långa metallstänger från taket, och bredvid satt en liten, liten joystick. Om man vickade på joysticken, kom det vatten ur metallstången... Och så snart man gick ut från damrummet, kom en värdinna in och torkade av toasitsen och kollade att allt såg bra ut inför nästa gäst. Det, ni! Det kan man kalla service!

Sedan kom Antonis Remos in ensam, och sjöng både nya och gamla favoritlåtar och alla sjöng med. Jag ömsom sjöng, grät och snöt mig, det här var nästan FÖR mycket! Så satte han sig ned på scenkanten och började mjukt sjunga: ”Poso s’agapo…” och efter första versen skickade han ut mikrofonen längs det närmaste bordet och sade: ”Din tur, bror!” varpå en man vid bordet sjöng nästa vers. Det kan ha varit hans bror, det vet jag inget om. Bra lät det i alla fall.

Sedan fick Remos tillbaka mikrofonen, och sade till oss att sjunga med och välkomna Giannis Parios, som fanns i publiken! En strålkastare tändes och lyste upp en balkong bara tio meter ifrån oss, och där satt han!!! Alla reste sig upp och sjöng med i sången till honom, ”ola esei”… Ja, Riitta höll ju på att svimma, förstås. Hon har ju längtat i femton år efter att få se Parios, och där satt han, nästan inom räckhåll! Snart hade man skickat upp en mikrofon till balkongen, och Parios sjöng några sånger för oss. Remos försökte få ned honom till scenen, men det ville han inte, utan han stannade kvar vid sitt bord.

Giannis Parios i Aten.

Som avslutning sjöng de båda tillsammans, ”Apopse”. Jag har tidigare inte kunnat bestämma mig för vem av de två som gör den bästa versionen, men nu vet jag… den absolut bästa versionen gjorde de tillsammans. Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det! Åh, om man hade en inspelning!!!

Sedan satte sig Parios, och Remos återgick till sitt program. Han bjöd upp tre äldre herrar, som gjorde ett suveränt dansnummer. I ett hörn av scenen klev andra människor upp och började dansa, de blev fler och fler, och till slut var hela scenen full av dansande publik. Remos trädde tillbaka och gjorde tecken åt orkestern att fortsätta spela medan han själv tog upp en trumma att spela på. (Det skulle aldrig ha kunnat hända i Sverige! Här åker man väl minst i finkan om man kliver upp på scenen till en artist!) Då och då gick någon fram till honom för att skaka hand eller ge honom en kram, och sedan återgick de till dansen. Så småningom släcktes ljusen på scenen, och den dansande publiken återgick till sina platser. Remos övergick till att sjunga litet lugnare sånger, och sedan gick han ut och lämnade över till Dalaras.

Även han gjorde ett långt program med många välkända sånger, och även här klev folk upp på scenen och dansade. I hela lokalen dansades det också, och alla sjöng med. Ungefär här tittade jag på klockan för första gången sedan de började och upptäckte till min förvåning att hon redan var tre! Slutligen kom Antonis Remos in igen, och de gjorde ett antal sånger tillsammans.

Tjugo över fyra var det definitivt slut, och vi betalade och gick. Då var det dags att försöka få tag på en taxi, och här upptäckte vi snart att det var djungelns lag som gällde. Först fram får bilen, och är man inte först, får man väl tränga sig fram, då. Men det gick relativt snabbt ändå. Fast den här taxichauffören hittade inte heller vägen. Fram till Syntagma gick det bra, men sedan förvillade han sig på väg in i Plaka, och när han svängde åt fel håll på Nikis, stoppade vi honom, betalade och gick resten av vägen. Han talade dessutom bara grekiska, så det tog ett tag för oss att leta fram ordet för ”stanna” ur våra musikrusiga hjärnor… Klockan fem var vi hemma och stupade i säng, mycket nöjda med vår natt.

Nästa morgon skulle vi ha sovmorgon, var det tänkt, men redan kvart över nio var Riitta, den hemska morgonpigga, eller hemskt morgonpigga, stryk det som ej önskas, människan uppe och i duschen! Så det var väl bara för mig att följa hennes exempel… Vid tio var vi klara och skulle ge oss ut på jakt efter frukost, men när vi kom ut ur rummet hörde vi att det klirrades av porslin uppe från frukostrummet. Så Riitta gick upp och frågade om det möjligtvis gick att få frukost så här sent, och det gick alldeles utmärkt, om vi kunde vänta två minuter så att kaffet hann värmas på! Visst kunde vi det, och medan vi väntade, filosoferade vi över skillnaden mot hemlandet. I Sverige skulle man ha satt ut en vakt fem minuter efter stängningsdags, för att hindra folk från att försöka komma in och äta frukost så sent...

Även denna dag skulle ägnas åt shopping. Jag bara måste köpa Antonis Remos’ senaste CD! Igår hade jag hållit i den, men tyckt att jag nog hade så mycket Remos att jag skulle klara mig ett tag, men efter konserten hade ett akut behov uppstått. Så vi gick tillbaka till Hondos Center och gjorde av med ännu mera pengar. Så skulle vi ju ha souvenirer också. Vi hittade en stor leksaksaffär, där Riitta handlade till Matilda. Hon hade skrivit vykort också, så vi hade ögonen öppna efter brevlådor, men hittade ingen utefter hela Ermou. Underligt. Sedan drog vi oss till Monastiraki. På torget låg inte mindre än fyra hundar och sov i solskenet.

Vildhundar i Aten.

Vi gick runt i gränderna och tittade på alla möjliga och omöjliga saker som såldes där. Hamnade på loppmarknaden, där man kunde hitta allt från rostiga spikar till tromboner. Men vi behövde varken det ena eller det andra, så vi drog oss tillbaka längs Pandrosou, där jag hittade några småsaker till barnen. Men någon brevlåda hade vi fortfarande inte hittat. Så småningom hamnade vi på ett stort torg, Mitropoleos, vid en katedral. Där satte vi oss i solen och bara njöt en stund.

Sedan sade jag till Riitta: Har du sett vad du har bakom dig? Och där låg minsann ett postkontor med massor av brevlådor utanför! Så äntligen fick hon posta sina vykort. Efter det hittade vi naturligtvis brevlådor i varenda gathörn…I kvarteren bakom katedralen låg affärer där man kunde köpa allt ”kyrkligt” man kan tänkas behöva, från biblar och krucifix till prästdräkter. Promenerade Adrianou hemåt mot Plaka, och intog vår lunch på – ja, naturligtvis på restaurang Plaka. Njöt av en grekisk sallad, tzatziki och pikilia. Och solskenet! Efteråt bjöds vi på en frukttallrik; nu hade vi blivit stamgäster! Idag höll man på att plocka ned julpyntet på restaurangen. Många ljusslingor var det!

Eftermiddagen ägnades åt en promenad i Nationalparken. Här var också julen slut, för framför Zappeion höll man att montera ned Tomtens stuga, och tina upp vad som kan ha varit en skridskobana. Konstfrusen is var det i alla fall.

Tomtens stuga i Aten.

Och alldeles bredvid hängde det mängder av apelsiner i träden, och penséer blommade i rabatterna. En präst kom springande genom parken; någon brådskande förrättning på gång? Vi promenerade runt ett tag, och kom ut genom en grind på Irodou Attikou. Här ligger presidentpalatset, så här stod ju givetvis dessa stiliga vakter i sina små kurer. Riitta skulle prompt fotografera, så hon klev ut mitt i gatan och höll på att bli överkörd. Här väjs inte för tokiga turister, minsann!

När vi passerade nästa vakt, råkade jag titta upp på honom, varpå han såg på mig och blinkade med ena ögat! Förmodligen helt emot reglementet, men ett minne för livet för mig! Vi tog oss över gatan och dök in i parken igen, och här hörde Riitta en tupp! Vi följde ljudet och kom fram till en liten djurpark, där höns, kaniner, strutsar - och katter - gick omkring i burar. Det fanns också en ankdamm med mängder av ankor. En lösspringande hund fick fart på dem. Uj, vilket liv det blev!

Till slut gick vi i alla fall hem till hotellet, där vi satte oss i solen på balkongen och avnjöt varsin liten ouzo innan vi lade oss och tog en välbehövlig siesta.

Den här sista kvällen skulle vi ta det rätt lugnt, hade vi bestämt. Men middagen skulle intas i Psirri, det hade vi också bestämt. Så framåt kvällningen satte vi iväg norrut. Vi gick alldeles ensamma på en öde gata, när vi hörde ett envist pipande ljud som från en mobiltelefon. Vi såg oss omkring efter personen som aldrig svarade, men det fanns ingen där. ”Men det är ju julmusik som spelas!” sa jag. ”Här måste snokas!” och så gick vi över gatan mot ljudet. Det kom från en betongpelare, inlindad i grön girlang och med en ljusslinga över. Jag gick runt den och tittade efter något som skulle kunna åstadkomma ljudet, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig: ”It’s plastic!”.

Ur ingenting hade en karl materialiserat sig. När jag hade landat och hjärtat lugnat ner sig, sa jag att jo, det ser jag nog, men det LÅTER ju! Det var själva ljusslingan som spelade musik visade det sig. Och så frågade han, som vanligt, varifrån vi kom, och sade att om vi letade efter en restaurang, så låg Plaka alldeles i närheten, och där fanns det flera trevliga ställen. Jo, det är där vi bor, sade vi. Men nu ska vi till Psirri. ”Jaha, det är åt det där hållet”, sade han och beskrev hur vi skulle gå. Många trevliga och hjälpsamma människor har vi träffat i Aten, må jag säga!

Vi slängde oss in bland gränderna i Psirri. Hade givetvis ingen karta med oss i kväll, utan irrade omkring litet på måfå… men så blev gatorna mörkare och mörkare, och tommare och tommare. Så då tog vi ett fastare grepp om handväskorna och gick nästa gata åt andra hållet. Så småningom hittade vi restaurangen Platia Iroon, som vi hade läst om på Matt Barretts Atensajt, och här gick vi in för att intaga vår middag. Det blev en utsökt måltid bestående av en härlig bekri meze med ett jättegott bröd till, och här fanns äntligen Mythos att avnjuta! Det är ett mycket litet ställe, och det blev snart fullt. För att inte säga överfullt, så vi blev inte sittande så länge.

Promenerade omkring ett tag till i Psirri, och hittade flera restauranger som vi tänker besöka nästa gång. När vi slutligen gick längs Ermou på väg tillbaka mot Plaka, sade Riitta: ”Och vi har inte blivit osams än!”. ”Nja,” svarade jag, ”vi åker ju inte förrän i morgon, så vi hinner nog…” Men det gjorde vi faktiskt inte.

Det var för tidigt att sova, så vi gick till restaurang Plaka för att lyssna på Giannis en sista gång. ”Vi vill bara dricka ikväll”, sade vi när vi välkomnades. ”Det går bra. Ert bord är ledigt,” blev svaret och vi visades in till det lilla bordet bredvid sånganläggningen. Så vi beställde in en kanna av husets vita vin och satt och pratade litet med Giannis och lyssnade på honom när han sjöng. Han hade en enorm repertoar av både nya och gamla sånger. Till slut blev det ändå dags att intaga horisontalläge, när ögonen bara inte ville vara öppna längre.

Sista morgonen var vi tidigt uppe och åt frukost. Sedan packade vi och gav oss ut för en sista sväng på stan. Ett par vovvar var också ute på morgonpromenad och lät sig glatt klias bakom öronen. Affärerna höll på att öppna, men vi var tämligen ensamma på gatorna. Vi gick bort och tittade på ruinerna vid Vindarnas Torn och där hälsade vi på ännu fler hundar.

Vi hittade nya små gator att vandra på. Tittade in i en liten affär och köpte varsin paj att ha som reseproviant och drog oss så sakteliga hemåt. Tog adjö av den trevliga personalen på restaurang Plaka, och sedan var vi oundvikligen tillbaka vid hotellet. Det var bara att ta sina väskor, betala och checka ut. Vi tänkte vara vid bussen i god tid, och det var bra det, eftersom den avgick en kvart före utsatt tid! Alltför snart satt vi på flygplatsen och väntade på att planet skulle ta oss hem till den snöiga Nord igen.