Fyra öar i Kykladerna

Äntligen. Efter några år som charterturister skulle vi återigen ö-luffa. Flaskan med vinterns sparslantar växlades in på banken - det blev en bra fickpeng - och dagen därpå, flög vi från Arlanda till Santorini.

Vi hade inte planerat vår resrutt - av lathet, obeslutsamhet eller äventyrslusta - bara konstaterat att vissa öar lockade mer än andra, typ Amorgos, Tinos, Milos, Folegandros, Mykonos och Naxos.

Santorini

Det började bra, vi fick ett fint rum i Thira, pool och skjuts från flygplatsen samt hamnen för 40 euro. Strosade i stan den första kvällen, åt på taverna med sagolik havsutsikt och konstaterade att Thira är gudomligt vackert, men trångt, lite stressigt och turistiskt.

Milos

Dagen därpå klev vi på färjan till Milos, men där gick rumsjakten sämre. Inga lediga rum. Jo, ett svindyrt rum på 70 euro, efter timmar av letande i hamnstaden. Dagen därpå fick vi dock tag på ett billigare rum, 30 euro, fast i fuktigt källarplan. Och enkel standard. Men rätt okej ändå, lugnt med en bakgård där lakanen hängde på rad liksom burkarna med blommor.

Vi hyrde vespa och badade. Besökte först en verkligt läcker liten strand, med branta bergsklippor och grottor. Men trångt. Idel vackra förälskade grekiska par.

Dagen därpå åkte vi till Sarakiniki som består av vita mjuka böljande klippor, stillsamma varma källor och runda havsvågor. Det är den mest vackra, fantastiska och annorlunda badplats jag någonsin sett. Byn ovanför Sarakiniki var en mycket vacker vit by på bergshöjden. Smyckad med blomkrukor och ljusa klara färger. Dessutom fanns havet nära, så kändes det i alla fall. Vi klättrade upp till kyrkan på toppen och bara njöt och jag landade, äntligen, i greklansfeeling fjärran från datorer, telefoner och krav.

Vi stannade inte tillräckligt länge för att utforska hela ön. Några dagar räckte. Milos stad var rörig och bullrig med mycket trafik och ännu mer folk. Det vi såg av Milos stränder var fantastiskt, långa sanddyner och sagolika bergsvyer. Jag återvänder gärna en annan gång - men inte i augusti, det är alldeles för mycket turister.

Amorgos

Att komma till Amorgos var som att komma hem. Här vill jag stanna. Lugnet spred sig i kroppen, tankarna fick fart och vi utforskade både ön och oss själva. Pratade, satt på balkongen med varsin bok, badade, åkte vespa, strosade och åt gott. Fick ett bra rum för 30 euro i Katapola. Lite havsutsikt. Jättetrevlig hotellägare. Stan var jättemysig, lagom liten, stillsam och trevlig. Här finns bofasta greker, inte bara turister. Och inga bilar på kvällstid. Vi skippade badbåten och promenerade runt viken till stranden, helt okej badplats. Hyrde vespa nästa dag, besökte Egiali som var en klar besvikelse. Pensionat och turister så långt ögat nådde. Hugaligen. Stranden var okej, men där vill jag inte bo.

Ett annat resmål var klostret. Helt makalöst. Borde vara världens åttonde underverk. Svettig vandring uppför den branta bergväggens många trappsteg iförda kjol och långbyxor, men det var det värt. Bjöds godis, kitron, vatten och en stunds vila av klosterpojkar. Efteråt lade vi oss på klipporna nedanför klostret. Trots att det var rätt mycket folk kändes det inte trångt. Vi hade vår egen klippa. Jättehärligt. Där kunde vi skvalpa i vattnet, se upp mot klostret och begrunda livets vara och icke vara.

Ett annat fint bad var Mourou. Här simmade vi i ett par grottor, den ena kändes varm och skön medan den andra gav känsla av kallt bortglömt dystert kyrkorum. Spännande. Och så måste jag nämna Chora, förstås. Huvudbyn. Mysig. Här satt vi - enligt Kalimeras rekommendation - på torget, drack frappe och tjuvkikade på finklädda greker som firade Jungfru Marias dag i kyrkan. Det är fantastiskt, grekerna släpper in oss i sitt eget vardagsrum, låter oss titta in i deras liv, alltjämt vänliga.

Naxos

Här har vi varit flera gånger förut, men den här gången träffade vi vår dotter och hennes pojkvän som var på en egen resa. Jätteroliga dagar, mysigt att umgås och uppleva ön tillsammans. Vi flanerade i gamla staden, fascinerandes av fästningen på bergets topp, åt gott på mysiga restauranger, åkte buss och vespa, såg Kourus (trädgårdskourus är min absoluta favorit), badade och fick motorhaveri.

Men aldrig förr har jag frusit så förskräckligt i Grekland som under vespadagarna. Jag ångrade bittert att jag inte packat ned ett par varmare byxor, vi hade två-tre dagar av växlande molnighet och sviktande temperatur.

Santorini

Sista natten tillbringade vi i Perissa. Badstranden var fin, vattnet varmt och vi njöt av det sista badet före hemfärden. Men rummet var en stor besvikelse. Slitet, ostädat, en trafikerad väg bakom väggen och superhett (trasig ac).

Sammanfattning. Ö-luffa ger frihet, utmaningar och äventyr. Vi åker vart vi vill, dit näsan och färjorna styr. Att ragga rum ger möten med människor och inblick i grekiska hem. Att ö-luffa med en vän gör att man kommer närmare varandra, delar glädjestunder och ibland även vedermödor som exempelvis försenade nattfärjor, utebliven sömn och uppbrott från charmiga öar.

Vi lärde oss mycket på den här resan, inte minst att ställa tydligare krav på rummen, alltid fråga efter störande trafik, källarrum och aldrig lova att hyra ett rum osett, även om timmen är sen.

Slutligen, vi upptäckte att vi fortfarande - trots att våra sinnen var svenskt uppskruvade vid landningen på grekisk mark eller kanske tack vare det - föredrar de små öarna med sina genuina byar, hemlighetsfulla svartklädda gummor, lufsande åsnor och smygande katter. För att inte tala om vita vindlande stadsgränder som man går vilse i, stillastående bytorg och en kall frappe.

Det bästa med ö-världen är dock att man aldrig hamnar fel; det blå havet finns ju överallt.

Ninni och Per-Arne

Ninni och Per-Arne vid Kourosen på Naxos.

Åsna vid kapellet.

Milos på Kalimera » | Amorgos på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera