Kykladluff till Paros och Syros. Del 5.

Kajstuds på Mykonos,sönd.26/9;

Det fanns inte någon förbindelse direkt till Syros, (annat än kl.03.30 sönd.), så vi fick byta färja på Mykonos där vi hade ett par timmars väntan. Det hade vi inte något emot, då kunde vi försöka "känna in" atmosfären där och försöka utröna huruvida en sådan nyfikenhet skulle uppstå att vi, vid någon senare resa, kunde tänka oss att besöka ön. Vi lämnade in bagaget nere i hamnen och lunkade i sakta mak bort mot "sta´n".

Det var väldigt varmt denna dag, faktiskt så hade det blivit varmare allteftersom dagarna gått. Promenaden blev inte lång, det var många trappor och branta dessutom, så vi satte oss på en servering intill vattnet och beställde in lunch. Jag åt en smaklös spaghetti Napolitana, vad Ulf åt minns jag inte, men vi hade fin utsikt över stranden inne i sta´n samt över de färjor som kom in. Jag skulle tro att det var "gamla" hamnen vi hade rakt över viken, den piren såg äldre och mer sliten ut än den där de stora färjorna lade till. Tiden rann iväg rätt snabbt så vi gick tillbaka och fick gå ombord genast. Det var BlueStar Ithaki vi åkte med och hon åkte över Tinos där väldigt många gick ombord.

Ett smärre gräl bröt ut ombord då en kvinna "lade beslag" på ett par sittplatser. Dom som suttit där hade gått ifrån utan att markera "upptaget". Den grekiska kvinnan utgöt sej mycket högljutt över detta och amerikanerna hade bara att "ge sej". Det var en synnerligen intressant föreställning, och alldeles gratis var den också. Vid vissa tillfällen krävs inte någon direktöversättning. Resan avlöpte annars rättså lugnt och lite, jaa tråkigt. Det var väldigt trångt ombord och vi undrade om det var så att fler passagerare än vad som var tillåtet fanns ombord. Nu gick ju allt väl, det var bara synd om dom som knappt hade sittplats.

Syros, söndag em, 26/9, i solgasset;

Då vi lämnade färjan, från bildäck, höll vi oss till vänster där det verkade vara mindre trängsel. Vi fortsatte att hålla oss till vänster då vi kom ner på kajen. Det visade sej, senare, vara ett stort misstag eftersom vi tvingades gå ut ur hamnområdet samma väg som bilarna körde och kom på sätt ut på "hamngatan" väldigt långt från själva centrum. ALLA andra gående hade gått åt höger visade det sej. Nåväl, allt löste sej till det bästa ändå. Ulf stannade kvar med vår packning och jag gick, i sakta mak, in mot centrum för att finna en ledig taxi. Jag såg ju taxibilar komma pilande, men där satt redan passagerare. Så småningom kom jag fram till det ställe där taxibilarna stod och sedan var det bara att hämta upp Ulf och packningen. Så bar det av till Kini. Så märkligt det är ändå att komma till en ny plats. Jag menar då det första intrycket man får av ön, sta´n och dess människor.

Vägen från Ermoupoli till Kini passerar ju över en hög bergsrygg, då man kommer till högsta punkten är utsikten formidabel över sta´n, havet och andra öar som skymtar i soldiset. Vi blev helt betagna och jag minns att jag sa; "nu börjar det likna något, nu känner jag mej hemma!" Jag tycker nämligen om de bjärta kontrasterna, höga, branta berg som stupar rakt ner i havet eller bildar djupa raviner med grönska långt ner i botten, hus och byar som klamrar sej fast utefter bergens sidor. Det är ytterligheter som fascinerar mej mest, det som tycks "vanligt" lockar mej inte lika mycket.

KINI PÅ SYROS

Vi bad chauffören att köra oss till Markos Rooms vilket han gjorde. Då vi kom in på den lilla gården, där blommor glödde i flera röda nyanser, kom Maria och mötte oss. Vi berättade att vi fått tips om hennes rumsuthyrning och frågade om hon hade något rum ledigt. Hon visade ett par alternativ, samt angav pris, och vi bestämde efter viss tvekan att acceptera det rum på övre våningen som var ledigt.

Lång historia kort; rummet vette ut mot en liten loftgång och hade alltså inte någon egen balkong. Loftgången var så smal att två personer inte kunde mötas och passera varandra utan att ställa sej i sidled. Det fanns en mycket smal balkong i bortre änden, på gaveln, som delades av fyra rum. Det var två gigantiskt höga trappsteg upp till denna balkong, dessutom var det så smalt i passagen så att jag nog skulle ha behövt att gå på "tvären". Jag provade aldrig för redan det första trappsteget höll på att "knäcka" mina knän i smärta då jag försökte ta mej upp. Vi insåg snabbt att jag inte skulle kunna nyttja denna balkong.

Rummet i sej var varken speciellt stort eller litet, men det luktade mögel, eller instängt på något vis. Rummet var dock utrustat med vattenkokare och kylskåp och det var ju ett plus.. I garderoben var en liten tygpåse, med lavendel kanske?, fastknuten på en klädgalge för att fräscha upp luften trodde vi. Badrumet var fräscht, ganska stort samt utrustat med en plastbalja för att lägga tvätt i blöt eller ta fotbad. DET imponerade på mej! Jag har aldrig varit med om att en balja funnits som standard i ett grekiskt badrum förut.

Vi tyckte om själva stället och dess atmosfär, men bristen på att kunna vara privat störde oss. Det kunde inte hjälpas att Maria var en så rar och gullig människa och att den lilla innergården var så vacker med alla blommor och sitt lilla familjekapell. Beslutet fattades efter toa-besök. Själva toa-stolen var inträngd i ett garderobsliknande hörn i badrummet. Det var c:a 7cm på vardera sidan om själva sittringen och det visade sej vara FÖR besvärligt för att kunna fungera för oss. Jag fick först dra ner brallan, sedan backa in mot toastolen och sätta mej. Efter uträttat värv, resa mej upp och ta ett pat steg framåt för att kunna "slutföra" processen.

Jag menar, hur GÖR greker? Vissa är ju faktiskt nog så omfångsrika. En RIKTIGT fet människa hade riskerat att fastna kvar i sittande ställning, om hon hade kunnat klämma sej ner i över huvudtaget. Då vi samlat oss något tog vi en promenad ner till stranden för ett eftermiddagsdopp. Vi träffade på flera katter samt några vita ankor. Doppet var svalkande skönt och vyn vi upplevde vacker med branta höjder på båda sidor om byn. Åter på rummet var det skönt med en dusch och lite vila för att senare under kvällen uppsöka en taverna för att äta.

Vi kollade även in andra boende-alternativ och tyckte att Hotel Sunset såg nog så trevligt ut. Vi trodde att det skulle vara dyrt, men Ulf gick ändå och frågade. Det visade sej att rumspriset var detsamma som Markos, om man stannade mer än en natt!! Vi blev visade flera rum och valde ett av dom som hade den stora balkongen/altanen mot havet. Valet blev så enkelt, rummet var inte så stort men det fanns kylskåp och utsikten över bukten, och solnedgången, var enastående. Det var fyra rum som delade på denna härlighet, men vi var dom enda hyresgästerna så vi hade det för eget bruk.

Vi sov dock första natten på Markos, men direkt på måndag, så flyttade vi till Sunset. Vi kände trivsel, redan från början, där och ångrade inte vårt byte av boende. Givetvis känner jag behov av att kommentera badrummets standard: Fönster saknades men det fanns duschdraperi så vi slapp bära ut toarullen då vi skulle duscha. Även sittutrymmet på toan var helt ok, dock, då man öppnade dörren till badrummet så tog dörren emot i handfatet, dörren gick inte att öppna upp helt och hållet alltså, men in kom man utan besvär och stänga om sej gick också. Det var väl halvöppet ungefär då man öppnade upp så mycket som gick.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera