Två veckor i Agios Gordios på Korfu. Del 4.

Sen skulle vi till Makrades, för där kunde man shoppa, hade Kathrine sagt. Men hon hade inte nämnt att vägen dit gick i hemska serpentiner uppåt, uppåt och uppåt! Vi pressade oss igenom byn Lakones, som visst är öns äldsta by, så då kan ni själva räkna ut hurudan bilvägen var… suck! Sedan passerade vi Bella Vista, där man ska stå och fotografera utsikten, men det stod redan ett antal turistbussar där, och vi tyckte att vi inte behövde ha likadana foton som alla andra, så vi stannade inte.

Väl framme i Makrades, stod folk ute på gatan och försökte få oss att stanna vid just deras affär för att köpa olivolja eller träsniderier. Det beteendet gillar vi inte, vi vill välja själva var vi ska handla. Dessutom var vi alldeles slut efter den hemska färden uppåt, så nu ville vi bara HEM! (Vi är nog rätt hopplösa som turister, är jag rädd.) Men vi ville absolut inte åka tillbaka samma väg utför berget, så vi siktade på en lång omväg i stället, för att kunna följa dalgångarna. Det blev en längre, men mindre - nåja, allting är ju relativt - slingrig färd. Dagens höjdpunkt blev när vi såg tre åsnor stå bundna i en olivodling. Vi stannade och klappade dem, och de var mycket sällskapssjuka. När vi äntligen kom hem sent på eftermiddagen, steg vi ur bilen på stapplande ben. Så fort vi bara kunde slängde vi oss i poolen och låg där tills vi hade lugnat ner oss. Puh! Och vi har två dagar till med bil!!!

De följande dagarna blev lugnare. Dels hade P-O vant sig någorlunda vid bilen och de krokiga bergsvägarna, dels tog vi kortare turer, till olika stränder där vi låg stilla över dagen. Vi åkte söderut för att se Korissonsjön. Här var det inte fullt så bergigt, utan vi åkte ibland genom vidsträckta dalgångar. Det odlas överallt. Olivträden växer längs bergssidorna i stenlagda terrasser. Vilket jobb det måste ha varit att anlägga dem! Under träden ligger olivnäten snyggt hoprullade i väntan på nästa skörd. De är förankrade med stora stenar för att inte blåsa bort. Här och där går åsnor och getter och betar. Där det är någorlunda plant odlar man vindruvor, frukt och grönsaker. Utefter vägen mot Korissonsjön finns det flera stora plantskolor med enorma växthus. (Jag kan ju inte förstå varför man skulle behöva växthus i det här klimatet, men jag är väl okunnig. I det avseendet också.) Där kunde man köpa små fruktträd, blommor och mängder av andra plantor. Här såg vi också en gumma som bar ett stort lass på huvudet, det har vi inte sett i Grekland förut.

Och så kör man kilometer efter kilometer utan att se en människa, och så ligger där helt plötsligt en bilverkstad, där en kille håller på och lackar en bil. Så kör man några ödsliga kilometer igen, och där ligger en bensinmack. Ytterligare några tomma kilometer, så ser man ett ställe där man säljer jordbruksmaskiner. Som rationell svensk undrar man förstås varför de inte samlas i små samhällen, så att de som arbetar där åtminstone får se någon annan människa under dagarna. Men de kanske trivs med att vara ensamma, vad vet jag.

Det var 40 grader varmt den här dagen, så vi stannade inte så länge vid sjön, utan fortsatte ner till Aghios Georgios. Ett av dem, det finns minst tre byar med samma namn på ön. Nu var vi vrålhungriga, men det var för tidigt för lunch, så vi tänkte bara ta oss en liten macka på ett kafé. Men vilka mackor de hade! En hel baguette, kluven på ovansidan, och så fick man välja innehåll. Varje "byggsten" kostade 20 cent, och så fick man bygga på så mycket man ville. Jag fyllde min macka med bacon, ost, tomater och lök, och det var kanongott! Och mätta blev vi! Dessutom blev detta det billigaste målet på hela resan. Fyra av dessa bautamackor samt läsk gick på totalt 14 Euro.

Detta Ag Georgios var en långsträckt turistort utefter en lång sandstrand. Väldigt platt var det, tyckte vi, som var vana vid annat. Men vi blev mycket vänligt bemötta av personalen på kaféet. De stannade ofta till och pratade och frågade oss om varifrån vi kom, och vad vi tyckte om Korfu osv. Inte alls som i Palaio. Vid stranden växte det stora ruggar med bambu, så David plockade med sig en torr bambukäpp som souvenir.

Mycket fotografering blir det. Så fort man svänger runt ett hörn, dyker nya motiv upp. Bergssidor täckta med silvergrå, skimrande olivträd, avbrutet av höga, mörkgröna cypresser som utropstecken. Hisnande utsikter ner mot en liten strandremsa långt, långt därnere. Små gubbar i gummistövlar på väg till sina arbeten på odlingarna. Åsnor lastade med jordbruksredskap och en liten gubbe eller en svartklädd gumma på toppen. Byar som klamrar sig fast högt uppe på en bergssida. Vidsträckta vinodlingar. Husen är målade i pastellfärger, ofta i olika nyanser av rött, rosa och gult, med ljusare detaljer. Det är så oerhört vackert, så man kan inte välja bland alla motiv, utan får förlita sig på att bilderna fastnar i minnet.

Den sista bilåkardagen tog vi bara en kort tur, till Glyfada. I min turistbok beskrivs det här som en hålligång- och aktivitetsstrand, men det stämde inte alls med den verklighet som mötte oss. Det var inte mycket folk alls, utan det var gott om plats, och några aktiviteter såg vi inte till. Det var en lång, härlig, långgrund sandstrand, omgiven av lodräta klippor, mycket dramatiskt! Det fanns ett par små tavernor där man kunde ta igen sig från solen, men inte mycket mer. Här stannade vi länge och badade, och barnen byggde sandslott. Om man ska bege sig hit per bil är det nog bra om man kommer rätt tidigt på förmiddagen, eftersom parkeringsplatsen är liten, minst sagt. Som tur var, hade vi ställt bilen så att vi kunde köra rakt ut från parkeringen, för det hade varit totalt omöjligt att vända.

Men NÅGON organiserad utfärd skulle vi väl vara med på, tyckte barnen, så vi tog en båttur som kallades "Västkustens pärlor". Vi klev på en glasbottenbåt i Palaio och for en sväng längs kusten. Vi såg fantastiska bergsformationer, raukar, mystiska grottor och en hel bergsvägg som bestod av stalaktiter, och som stupade rakt ner i havet. Har bara sett stalaktiter inne i grottor förut.

Vi tittade in i grottan där det sägs att Odysseus och Nausicaa höll på och kuckelurade. Ja, med god vilja kanske man skulle kunna klamra sig fast på klipphyllan, men jag tror att i alla fall jag nog skulle koncentrera mig mindre på erotik och mer på att inte rasa ner i vattnet… Sedan stannade vi vid Paradise beach för några timmars sol och bad. Där fanns redan parasoller att låna, och lunchen höll på att grillas. Den bestod av kycklingklubba och en maffig sallad, bröd och vattenmelon, och så mycket vatten, juice, vin och ouzo man ville ha.

Det var fruktansvärt hett! Stranden bestod av sand närmast klipporna, och klappersten närmare - och i - vattnet. Sådana där otäcka, heta stenar som rullar undan när man går på dem, så man snubblar och ramlar. Det gillar inte jag, jag föredrar sand. Visserligen hade vi badskor på oss, men man gick ostadigt ändå. Bada skulle vi ju, när vi var här. Nu hade det blåst nordlig vind i två nätter, så havet var KALLT! ("Grisekallt", som Kathrine sa!) Dessutom kom det stora vågor, som slog omkull oss hela tiden, så det var absolut ingen njutning att bada. Den sista timmen satt vi i skuggan under parasollerna, inlindade i handdukar för att skydda oss mot de hundratals getingar, som attackerade oss, och bara längtade efter att båten skulle avgå hemåt! Vi var först ombord… Nej, arrangerade utfärder är nog inget för oss, vi får försöka komma ihåg det i fortsättningen.

Det finns, som sagt, mängder av tavernor och restauranger i Ag Gordios, Vi satte i system att prova något nytt varje gång, åtminstone Erika och jag, och för det mesta gick det bra. Bara några få missöden på hela tiden. Vår favorit blev Taverna Posidonio, nere vid stranden. Vi hamnade ju där en av de allra första dagarna, när vi tog en Mythos där medan barnen badade i havet. Det var den där ölen som gjorde att vi gick dit en andra gång, eftersom det var det enda stället där vi fick den i immiga sejdlar, som hade förvarats i frysen. Det tyder på klass, tycker vi. Så vi gick ned dit för en middag, och blev hjärtligt välkomnade av innehavaren, som skakade hand med oss alla.

Han både ser ut och pratar som Manuel i "Fawlty Towers", men där slutar likheterna. Här är en man som har full koll på läget. Det räcker med ett ögonkast, så kommer han med det man vill ha: salt, notan, tandpetare etc. Vi var helt fascinerade över servicen. Varje gång vi åt där, blev vi bjudna på en dessert "from me to you". Dessutom var maten helt fantastisk. Där åt jag den bästa stifado jag någonsin smakat, moussakan var otroligt fluffig, och de har byns godaste - och billigaste - vitlöksbröd. En portion bestod av tre brödskivor, men mot slutet av vår vistelse ökade storleken, så vi kunde få in både fyra och fem skivor till samma pris. Där åt vi också pastitsado, som tydligen är en lokal specialitet. Stora, möra köttbitar kokade i en mustig tomatsås med tydlig kanelsmak, serverade med spaghetti. Läckert! Priserna går inte heller att klaga på.

Lunch intogs ofta på Alex in the Garden, bara för att de hade så läckra omeletter och trevligt bemötande. När vi kände för hamburgare, gick vi till Delphi. Deras "hamburger de lux" innehåller förutom hamburgaren en stark sås, bacon, ost, tomat, majonnäs, gurka, lök och pommes frites. Inuti hamburgaren! Kanongoda! Inne på Nikis taverna åt vi också ofta. Här provade vi något som kallades bekris mezes, en kryddig, ugnsbakad gryta av fläskkött, grönsaker och starka korvar. Det hade vi aldrig ätit förut, men det var urläckert! Men starkt!!!

En kväll var det "BBQ evening" på restaurang Sea Breeze. Kocken hade stått i flera timmar och grillat griskött och kycklingar, och så hade han gjort "gastra". Det var en stor gryta, som stod på grillen. Ovanpå den fanns ett lock i flera våningar, liksom terrasser, och på varje terrass låg det också glödande kol, så att det kom värme även uppifrån. För att lyfta på det locket - som var TUNGT - måste man dra i en lång kedja, som var fäst i en krok i taket. Med jämna mellanrum hjälptes två man åt att lyfta på locket, så att kocken kunde ösa innehållet. Vi beställde in litet av varje, och så smakade vi av varandra. Allting var oerhört gott och välkryddat, men gastran tog priset. Det var stora bitar mört lammkött, potatishalvor, grönsaker och kryddor. Potatisarna var härliga bruna på ovansidan, av ovanvärmen, och alla smakern ahade kokat ihop ordentligt.

Vi kunde varken prata eller dricka på en lång stund, vi bara åt och åt, och emellanåt stönade vi vällustigt. Det här är det godaste vi någonsin ätit! Till det drack vi husets vin, som kom från Sinerades, och som också blev en favorit. Mustigt och gott. (Som Guide Michelin säger: Detta är värt en omväg! Ja, nästan värt hela resan!) Notan kom som en extra bonus. Vi hade inte frågat om priset innan, men förväntade oss något i hästväg. Men denna lukulliska måltid, med en liter vin, en stor flaska vatten och två läsk gick bara på drygt 40 E för fyra personer!

Ett rejält bakslag var restaurangen "The Mad Greek", som ivrigt puffades för av reseledarna. Man kan undra varför. Till att börja med tog de 0,60 E per person i kuvertavgift (det hade ingen av våra favoritrestauranger). Sedan tog de 0,80 E/person för bröd och smör! (Det fick vi utan avgift på andra ställen!) Det kändes rätt småsnålt, tyckte vi. Så provade vi deras kleftiko, och fick in varsitt foliepaket innehållande en grå, smaklös sörja. Vi kunde inte äta upp den. Dessutom var det här en av de dyraste restaurangerna i byn, så den kan ni gott undvika. Gå till Posidionio i stället.

Sebastians Taverna tyckte vi inte heller levde upp till den reklam de gör för sig själva. Det var inget fel på maten, vi åt en jättegod grillad kycklingfilé med ett täcke av vitlök, tomat och ost. Deras egentillverkade vin var absolut ingen höjdare, dock. Nej, det som jag inte gillade var att vi möttes av ett par skandinaviska tjejer som frågade varifrån vi kom, redan innan vi satte oss. Vår servitris var från Norge, visade det sig. Jag kanske är fånig, men när jag är i Grekland vill jag komma i kontakt med greker. Om jag vill serveras av norrmän åker jag till Norge. Det här kändes alldeles för turistanpassat. Dyrt var det också.

Det finns en dryg handfull supermarkets i Ag Gordios, av vilka tre har färskt bröd varje morgon. Jag måste bara tipsa om Gee Bees Supermarket vid busshållplatsen. Där finns ALLT! (Ja, utom färskt bröd, då…) Vi gick ofta hit bara för att titta på allt man kan tänkas vilja köpa. På övervåningen finns dessutom ett ställ med begagnade pocketböcker på många olika språk. När man har läst ut sin reselektyr, kan man gå dit och gratis byta till sig en bok som någon annan har lämnat. Trevlig idé, tyckte vi.

Sammanfattningsvis (ja, nu börjar det äntligen dra ihop sig mot slutet) kan jag säga att vi har haft en helt underbar semester. Hotellet var mycket bra och Aghios Gordios var en pärla. Vi har sett många vackra platser och vi har mött trevliga människor. Vad kan man mer önska av en resa?

Bilder till resebrevet från Korfu »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera