Två veckor i Agios Gordios på Korfu. Del 2.

Agios Gordios är i princip uppbyggd för turister. Inne på Petrikas Fruit Market finns ett foto över bukten, taget 1969, och då fanns bara en handfull bondgårdar där. Sedan har byn förändrats ordentligt, men det är absolut inget hålligångställe, utan en lugn och trevlig liten plats. Längs gatan finns små hotell, supermarkets, olika slags boutiquer, resebyråer, ett par mopeduthyrningar och mängder av tavernor och restauranger. Dessutom finns det inte mindre än två läkarmottagningar, så man behöver inte kuska runt ön och leta, som Janne gjorde… The Pink Palace upp i backen har ett internetcafé, och nere i själva byn, vid busshållplatsen, finns det en kille som har slagit ihop mopeduthyrning med internetuthyrning. Det är bara ett rum med fyra datorer. Man går in och sätter sig, och betalar sedan för den tid man har använt. Det finns också en minimal bilverkstad, där många av byns herrar samlades på kvällarna och diskuterade problemet med den aktuella bilen.

Men om man viker av från gatan, in på någon av de smala vägarna mellan husen, kommer man ut i en grön värld av frukt- och grönsaksodlingar. Vi provade många små stigar. Ibland gick de upp till ett undangömt hotell, ibland kom man ut på stora gatan igen på ett annat ställe, eller också hamnade man nere på stranden. Ibland mynnade de ut på en odling, och då sa vi "Nähä!", vände och tog en annan stig, som kunde sluta vid en liten stuga med några höns framför. Då blev det till att vända igen med ett nytt "Nähä!". En kväll blev det fyra "Nähä!" innan vi tog oss ut ur labyrinten. Varje gång vi vände, passerade vi samma lilla gubbe som höll på att plocka citroner i en säck. Han måste ha undrat över konstiga turister. Eller också var han luttrad.

Även om de flesta i byn lever på oss turister, kände vi oss välkomna. De var glada att vi var där, och det kändes. Tydligen hade högsäsongen inte kommit igång ännu, för det var gott om plats överallt. När vi kom in på ett ställe för andra gången, var vi redan stamkunder och blev hjärtligt mottagna. Om vi råkade träffa t ex en servitör eller en kassörska på deras fritid, stannade de gärna och pratade bort en stund, och var uppriktigt intresserade av att lära känna oss. Det var inte alls som på vårt skräckexempel Cypern, där vi bara betraktades som pengamaskiner, och där vi inte såg något av ortsbornas privatliv. Här lever människorna själva i byn. Den äldre generationen kanske arbetar med fruktodlingarna, medan barnen sköter en taverna eller en supermarket. Och så har man ofta byggt till en våning på huset, med ett par rum som man kan hyra ut.

Stranden i Ag Gordios är lång och långgrund. Söderut är det fin sand, och ju längre norrut man kommer, desto mer klappersten blir det, så man kan välja det man gillar bäst. Eftersom det är västkust det är fråga om, fläktar det skönt från havet och det blir trevliga vågor att ligga och guppa på. Det finns inte många aktiviteter, för dem som är intresserade av sådant. På södra delen av stranden kan man hyra trampbåtar, och där finns även en badvakt. På norra delen kan man ge sig upp och flyga i en gummibåt med svävarpropeller därbak och hangglidervingar upptill. De heter säkert något speciellt, men vi var inte tillräckligt intresserade för att gå och se efter. Ibland kunde man se dem flyga över hotellet, och det såg enbart livsfarligt ut. Man kanske börjar bli gammal.

På tavernan Posidonio, till höger om vändplanen, alldeles vid stranden, kunde vi vuxna sitta i skuggan under ett parasoll med en god bok och en iskall Mythos och må rätt bra, och ändå kunna ha uppsikt över barnen som badade i havet. Vi kommer aldrig att glömma det äldre par, som hade bestämt sig för att skaffa sig en jämn solbränna ÖVERALLT, och intog de mest underliga ställningar för att solen skulle komma åt på insidan av låren, under hakan, under brösten, under armarna… Tanten hade baddräkten nedrullad till höfterna, och så fick hon för sig att rulla ned den en bit till därbak, vilket blottade en decimeter vit skinka. För att få sol även på den, ställde hon sig med ändan i vädret, på armbågar och knän, och läste en bok. Samtidigt låg gubben utsträckt med lemmarna vridna åt olika håll som en deformerad sjöstjärna. Ack, om man hade haft kamera med zoom till hands! Nu satt vi tyvärr för nära för att våga fotografera.

Vi tänkte se öns största sevärdheter på ett enkelt och praktiskt sätt, och hade därför anmält oss till en örundtur per buss. Steg upp tidigt på lördagmorgonen och duschade KALLT, eftersom vattnet inte hade hunnit värmas upp! Packade matsäck och gick iväg och äntrade bussen. Den här chauffören hade inte tänkt köra stora vägen, utan slingrade sig först norrut, sedan över diverse berg längs smala, krokiga vägar, och jag kände att jag började må illa. Jag, som aldrig brukar bli åksjuk! Erika, som är den som verkligen brukar bli sjuk, var alldeles grön i ansiktet. Till och med David började må dåligt. Och då hade vi inte hämtat upp alla deltagarna ännu! Vi insåg att det här inte skulle gå, med en hel dag i buss längs dessa vägar, så när vi kommit fram till Gouvia och reseledaren hoppade på, bad vi att få hoppa av. Bussen skulle fortsätta in till Kerkyra, (vi brukar kalla själva staden för Kerkyra och ön för Korfu, för att inte blanda ihop begreppen) så vi fick stiga av nära busshållplatsen, så att vi skulle kunna ta oss hem igen på egen hand. Men att sätta sig på en annan buss var inte att tänka på just då. I stället promenerade vi inåt centrum. Det är inga svårigheter alls att hitta i Kerkyra, det sitter kartor över stan litet varstans på trottoarerna. Och på den första kartan vi hittade, såg vi att vi befann oss alldeles i närheten av frukt- och grönsaksmarknaden, så dit gick vi förstås.

En lördagsmorgon i Kerkyra var inte helt fel, fast den var oplanerad. Att få gå omkring där på marknaden och se alla olika slags frukter och grönsaker, bländas av färgprakten, dra in alla olika dofter… härligt! Se'n kom vi in på fiskmarknaden, och där var dofterna inte fullt så härliga. Vi fortsatte söderut, och gick längs stora affärsgator. Här hittade jag äntligen en bokhandel, och kunde gå in och fråga efter ett alfabetiskt register till min pärm med grekiska sångtexter. Expediten förstod inte mycket engelska, och jag visste inte - och vet det fortfarande inte - vad register heter på grekiska, men genom att låtsas bläddra i ett register medan jag rabblade det grekiska alfabetet, förstod hon och plockade fram ett ur en låda. Hon sade stolt att hon hade dem med latinska bokstäver också, men det var jag ju inte intresserad av. Sakta arbetade vi oss mot gamla staden, och gatorna blev smalare och smalare. Till slut kom vi ut på den berömda Liston, där vi satte oss på en servering och tog varsin läsk. Det var fortfarande ganska tidigt på morgonen, så vi var rätt ensamma där.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera