Vårt första möte med Iraklia. Del 2.

Om du inte har läst del 1 bör du göra det innan du läser denna sida.

Vårt första möte med Iraklia - del 1 »

Väl uppe vid något som såg ut som en huvudväg in i byn tog vi av oss all packning och pustade ut i skuggan. Äntligen framme! Det bestämdes att jag och Krister skulle leta rum. Carin och Camilla fick vila vidare. Efter någon minut var vi tillbaka igen. Längre än så tog det inte att gå igenom hela byn, och längre tid än så tog det alltså inte att upptäcka att det varken fanns pensionat, torg eller tavernor i Chora.

När vi kom tillbaka så snabbt trodde Carin och Camilla att vi hade hittat rum. Vi skojade och sa: "visst hittade vi rum, men pensionatet hade swimmingpool, och det vill ju inte vi ha, så vi tackade nej". I den situation vi befann oss i föll inte det skämtet i speciellt god jord.

Så vi hade inget annat val än att gå ner till hamnen igen. På med all packning - and here we go again! Vi var varma, svettiga, trötta, slokörade, irriterade, hungriga och törstiga. Vi tröstade oss med att goseåsnan i fall var nöjd.

Denna gång gick vi vägen ner till hamnen, och det gick mycket snabbare. Tack väg! När vi kom ner till hamnen satte vi oss på några bänkar. En pickup stannar och den kvinnliga chauffören frågar om vi letar efter rum. Det var Anna, hon som hade berättat om sitt förträffliga pensionat några timmar tidigare.

Vi svarade JA på hennes fråga. Camilla, Carin och Krister hoppade upp på flaket med all packning, och jag satte mig i framsätet bredvid Anna. Hon tittade på mig, och frågade: Ni ser helt slut ut! Vad har ni gjort sedan ni kom med båten? Sedan satte hon gasen i botten och började köra uppför backen till hennes pensionat (Annas Place).

Jag tittade på Anna, och svarade: vi har gått fram och tillbaka till Chora. Då stannade Anna bilen, skakade på huvudet och tittade förbryllat på mig, och frågade: Why?

Tja, på den frågan hade jag inget bra svar på, så jag satt tyst.

Mindre än en minut senare var vi framme vid Annas Place, som visade sig vara ett fantastiskt pensionat med mycket vacker utsikt. Synd bara att det skulle vara så ansträngande att ta sig dit. Under den efterlängtande lunchen strax därpå läste vi i WillmaGuides, och där stod inte ett ord om torg med mysiga tavernor och pensionat. Vi hade önskeläst alltsammans.

Så kan det gå när önskeläsningen är på.

Annas fråga - Why? - har vi adopterat. Alltsedan dess ställer vi oss den frågan när någon har gjort något som är obegripligt, och varje gång tänker vi på IrakliaAnna.

När vi tio år senare återvände till Iraklia visade det sig att Anna kom ihåg både oss och den galna vandringen. Hon stod som vanligt i hamnen och väntade på kunder. När hon såg oss sprang hon fram till oss. Anna log med hela ansiktet och sa: Welcome back! Are you searching for a room? När vi i kör sa JA log hon ännu mer, och sa: Very good!

PS. Det finns en kombinerad affär-bageri-taverna i Chora. Den fanns redan vid vårt första besök, men den var så väl dold att vi inte såg den.

På bilden ser ni hamnen på Iraklia. Vid siffran 1 börjar stigen till Chora. Vid siffran 2 ligger Annas Place. Det tog oss mer 3 ½ timme att gå den sträckan. Med all packning.

Vårt första möte med Iraklia - del 1 »

LÄS MER OM IRAKLIA