Kalimera Grekland Aten.

ÖVÄRLDEN FASTLANDET INFÖR RESAN UNDER RESAN ÖLUFFA
OM GREKLAND FORUM E-GUIDER BOKA HOTELL SÖK

En hemsk flygresa mellan Aten och Stockholm




En bild berättar. Avsnitt 20.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, men det stämmer inte alltid. En bild kan säga mycket, men inte hela historien. I den här serien ska jag lägga ut bilder som kanske inte säger så mycket vid en första anblick, men som har en intressant historia att berätta.

 

En gång i tiden var jag med om en hemsk flygresa mellan Aten och Stockholm. Jag hade inte tänkt flyga mer efter den händelsen, men av olika anledningar lyckades komma över min flygrädsla.

 

Flygplatsen i Sofia i Bulgarien.

Bilden på planet tog jag i smyg från bussen till ankomstterminalen.

 

Så här gick den flygningen till:

 

Fyra veckor i den grekiska övärlden var tillända. Efter tolv timmars båtresa och en sömnlös natt på Atens flygplats började ångesten sätta in. Ångest för att flyga hem med det statliga bulgariska flygbolaget Balkan Airlines. Vi hade flugit med samma bolag ner och visste vad som väntade oss.

Innan planet skulle bordas gick jag och min dåvarande flickvän in på varsin toalett för att handfatsduscha och byta om till någotsånär rena kläder. Det blev helsvarta plagg för oss bägge. Klädvalet var inget vi planerat, det bara blev så. Vi skojade om att det kanske var lika bra, det kändes ändå som att gå till sin egen begravning genom att flyga med Balkan Airlines.

Vi höll varandra krampaktigt i händerna när flygplanet lyfte. Efter tio minuter började vi slappna av, det var nog inte så farligt ändå, tänkte vi Fick för oss att det inte kunde hända något på den korta resan till Sofia i Bulgarien. Där skulle vi byta plan för vidarebefordran till Östberlin, och sedan till Arlanda. Kaptenen sa något vi inte begrep och fasten-seat skyltarna tändes. Dags för landning, tänkte vi.

Det här gick ju riktigt bra hann vi tänka när planets hastighet plötsligt ökade oroväckande mycket, samtidigt som det bullrade något alldeles förskräckligt, gud vet varifrån. Vi tittade på varandra i förhoppning om att den andra skulle säga: "så här är det alltid vid landning". Men ingen sa något. Planet ökade hastigheten, nosen började vinklas nedåt och det där jäkla oljudet bara ökade i styrka.

Vi började på allvar inse att allt inte stod rätt till. Men någonstans där inne i hjärnan kan man ändå inte förstå. Klart att detta inte låter bra, men oss kan inget hända, tänker man. Till sist kunde vi skönja flygplatsen i fjärran, vi anade också att där stod en massa bilar som inte borde vara där.

Jag håller min flickvän hårt i handen, svetten rinner som små vårfloder längs kroppen. Sätet börjar bli blött. Ingen säger något, konstigt, men det är precis tyst. Inga flygvärdinnor är synliga och inga piloter som pratar.

Hela tiden detta fruktansvärda oljud och hela tiden denna ofattbara hastighet. När vi nästan är över landningsbanan ser vi att bilarna är av kategorin brandbilar och ambulanser. I brandbilarna sitter det folk färdiga att börja spruta med vattenslangar. Först nu fattar vi på riktigt att det kommer att gå åt helvete.




Nu, nu, nu, kraschar vi, tänkte jag. Då, plötsligt stiger vi igen. Först nu bryts tystnaden i planet. Många börjar skrika, en del gör korstecken, några kryper på golvet. Jag kramar flickvännens hand hårt. Hör mig själv säga:

- Vi klarar oss inte!

- Nej, svarar hon.

Dessa få ord var det enda vi lyckades klämma fram. Ingen gråt, inga skrik, inget jag älskar dig! Planet steg snabbt uppåt med en kraftig gir åt höger. Det skakade som om det hade drabbats av epilepsi. Tiden slutade att fungera, vi blev apatiska och bara satt. Strax därpå gör vi ett nytt försök, samma hastighet, samma oljud. Flygplatsen dök upp, ambulanserna dök upp, brandbilarna dök upp.

Planet dök ner, ner, ner. Minns inte riktigt hur det gick till, men vi lyckades landa. Vi stannade framför en skog där landningsbanan slutade. Vi hade klarat oss!

Med skakiga ben klättrade vi ner för stegen. En ambulans kör fram mot cockpit och ner kliver piloterna. De blir varmt omkramade av ambulanspersonalen, eller vad de nu var. Det rann en massa odefinierbar vätska från planet. En buss tog oss in till terminalbyggnaden. Vi frågade alla vi såg om vad som hänt.

- Hänt? Har det hänt något? Blev svaren vi fick.

Det här var tidigt på morgonen, ändå hördes ljudet från taxfreeflaskor som öppnades. Själva drack vi en hel del whisky i rask takt. Till sist började ben och hjärna fungera igen, och då var det dags att flyga vidare. Vi var alltså i Sofia i Bulgarien. Då var öst öst och väst väst. Det fanns inget annat att göra än att flyga vidare.

Jag kollade noga att vi inte fortsatte med samma plan som vi hade kommit med. Vi mellanlandade i Östberlin på vägen hem till Arlanda. Så det blev två landningar till, och det gjorde att jag efteråt vågade fortsätta flyga. Om vi inte hade varit tvungna att flyga vidare så hade jag nog aldrig mer satt mig i ett flygplan.

Resten av resan hem gick bra, all whisky vi drack gjorde att vi fullständigt struntade i om vi störtade eller inte. Jag kysste ankomsthallens golv när vi anlände till Arlanda. Där satt nästa gäng som skulle flyga till Aten och såg förvånade ut. Stackars er, snart är det er tur, tänkte jag.

Innan denna resa hade vi åkt med Balkan Airlines flera gånger. Alla resor hade varit jobbiga (och billiga), men denna resa tog priset och vi åkte aldrig med dem igen, och vi fick aldrig veta vad som hade hänt vid landningen.

 

Fler avsnitt från serien En bild berättar »





HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera