Vårt första möte med Agathonissi

När vi kom till Agathonissi första gången var det kärlek vid första ögonkastet, inte bara för det vi såg utan också för vad vi kände inom oss. Första dagen kändes som ett enda stort välkomnande, som om ön och öborna väntat på oss och våra reskamraters ankomst i hundratals år.

Men det började lite snopet för när vi kom till hamnen fanns där nästan inte en enda person, och ingen "hopp-i-land-kalle", ändå hade vi bokat rum och blivit lovade att bli hämtade i hamnen.

Så vi tog vår packning och gick den korta sträckan till själva "byn". Vi hade förbokat rum hos Jannis på Studio Glaros. Det var inte svårt att hitta pensionatet eftersom byn endast består av några få hus och att bara en minoritet av dem är pensionat, och ännu färre som är pensionat och taverna kombinerat.

När vi kom fram till Glaros dök Jannis upp och undrade var i hela friden vi kom ifrån. Från båten svarade vi. Men det skulle inte komma någon båt förrän i eftermiddag svarade han förvånat. Likväl kom vi med en båt från Samos för fem minuter sedan, svarade jag, och tillade: Finns det ingen hamnpolis på ön? Jo, svarade Jannis och skrattade, visst finns det hamnpolis, men han sover hela dagarna och har ingen koll alls på båtarna.

Redan då kände vi att vi skulle gilla Agathonissi, hemma har man stenkoll på allt och alla, fast man inte vill så måste man.

Rummen var inte klara så vi tog en promenad till Megalo Chorio som är en av öns tre byar. På vägen dit passerade vi ett bageri och det tog vi som ett gott tecken. (Vi hade varit oroliga för att inte hitta färskt bröd på ön.) Att gå runt i Megalo Chorio tog ungefär två minuter, större var det inte.

Till vår glädje fann vi en minimarket så vi gick in för att bunkra upp till frukosten. Den glada innehavaren Nikos tog genast kommandot och frågade var vi kom ifrån, vad vi hette, hur länge vi skulle stanna osv. Vi svarade snällt på alla frågor och började leta saker att handla. Utbudet var minst sagt skralt så vi bestämde oss för att se om det fanns en större affär i hamnen.

För att vara "artiga" köpte vi två påsar chips och en flaska vatten. Innan vi hann betala frågade Nikos om vi ville ha något att dricka. Vi svarade ja och fick varsin kall öl. Vi fick även en lång föreläsning om Agathonissi, en karta och en liten guidebok om ön. När vi efter mycket om och men skulle betala fick vi bara betala för chipsen. Resten bjöd Nikos på.

Vi protesterade och fick till svar: Välkomna till Agathonissi!

När vi glada i hågen kom ner till Jannis igen bad han oss komma in på hans taverna som ligger under pensionatet. På ett bord låg en hög med olika sorters bröd. Han bad oss provsmaka och säga vilket av dem vi tyckte bäst om. Vi undrade lite stillsamt varför han vill det. Det visade sig att det inte fanns någon bagare på ön, det fanns alltså bageri, men ingen bagare. Om ingen bakade bröd var öborna tvungna att skicka efter bröd från Samos (med färja som kom varannan dag), och att det var en dålig lösning var inte svårt att förstå.

Så Jannis hade tagit på sig ansvaret för bageriet och på köpet blev han bagare. Som om det inte räckte med att driva pensionat och taverna. (Senare fick vi veta att Jannis även ägde öns enda bensinpump, av samma anledning som bageriet. Bensinpumpen var inte av senaste modellen om man säger så, den satt ihop av gaffatejp!) Hur som helst så visste inte Jannis hur man bakade bröd, därför hade han gjort en provbakning och resultatet såg vi framför oss. Vi smakade och smakade och bestämde att brödet med oliver i var godast. Gissa vad vi fick till frukost morgonen därpå. :-)

Vi hade inte varit länge på ön, men redan älskade vi allt, speciellt den enkla och obekymrade livsstilen. Att vi befann oss långt från det stressade och ansvarstyngda Sverige kändes ända in i själen. När vi sagt vilket bröd vi gillade mest frågade Jannis om vi var hungriga. Det var vi så vi svarade ja.

På väg hem till balkongen med några tallrickar meze som Jannis plockat ihop.

Jag kan plocka ihop några smårätter och ta fram en flaska kallt vitt vin, det sitter perfekt så här dags på dagen, sa Jannis. En kvart senare satt vi på en av våra balkonger och blickade ut över den vackra bukten, på bordet stod en bricka som dignade av hemlagade goda grekiska läckerheter. Så började vårt förhållande med Agathonissi.

Två år senare hade vi efter en hektisk vinter ett extremt behov av lugn och ro. Kort sagt så behövde vi semester, men inte vilken semester som helst, vi behövde Agathonissi-semester. Så vi bokade en resa till Samos och tog första bästa båt till Agathonissi.

Redan när vi klev av båten kände vi att stressen började lägga sig, det var som om Agathonissi var framställt av någon ny slags teflon som stötte bort all stress och press. Vi återhämtade oss väldigt snabbt.

Yannis och Voula anno 2018.

LÄS MER OM AGATHONISSI

Om Agathonissi

Resa hit

Resa runt

Byar

Stränder

Sevärdheter

Vandra

Boka hotell

Bilder

Väder

Karta

Resebrev

Forum

E-guide